Aftonbladet – 29 oktober 1846, sida 1

te UA månggreniga julljusen med: fiaa, röda vekar. Ölet skummade redan i den klumpiga silkverkannan, en gammal familjklenod, och lilla Ernst tumlade jollrande i halmen, som efter forntida sed låg utbredd på golfvet. Nästan allt detta var nytt för Meuritz i hvars granna fidernebem moderna vanor utträngt de gamla, utan att medföra samma okonstlade fröjd. Slutligen fingo jenstfolket inträda, och man uppstämde samfäldt en julpsalm. Hvar och en kände sig upplyftad och andaktsfull. Mauri:z stod vid Sigrids sida, och när sången tystnat, hviskade han i hennes öra: Får jag köra för dig till julottan i morgon? Jag hörde nyss alt din man ej reser förrän till andra Gudstjensten.n — Gernä! svarade hon glad; jag skall sjelf bedja Q derom. Gjordt och beviljadt.. KL 3 på morgonen sutto Mauritz och Sigrid i slädan; man hade balfannan mil att fara. Vädret var friskt och klart, väglaget: ypperligt. Sigrid tyckte sig aldrig hafva gjort en-behagligare. färd, och yttrade äfven detta til Mauritz, som-slog sin arm om: hennes -smärta lif, och tryckte en kyss på de af kylan rosiga kinderna. Ville du följa mig längre så? frågade han. — 0, jag följde dig genom lifvet, om jag finge! svarade hon utan: tvekan. — Nå väl, Sigrid, jag hsr då ett förslag att göra dig, som kommer att pröfva sanningen och allvaret af dina ord, och jag har med flit valt denna utväg att få tala vid dig, rigtigt ostörd, derom. Jag har icke, innan jag var rätt ense med mig sjelf, velat nimna för dig, att:jag nu, långt förr än det var tro!igt, erhållit tillstånd at återvända till Sverige och att jag äfven inom kort måste göra det. — Mauritz höll: Sigrids hand i sin och kände hur den krampaktigt darrade, under det hon knappt hörbart hviskade: -— Allt är således redan förbil