Aftonbladet – 27 oktober 1846, sida 2

ytterst obildad varelse som kapten Q. Det är all id med en smärtsarn och obebarlig känsla iag hör honom tlitala, ser henom med em motbjudande förtrol:ighet nalkas benne — min Gud! hvad det arma cf at miste plågas, måste ha lidit! Det är ej : iligt att hon någonsin älskat honom — de: ärks på allt att hon lider af en hemlig oro. I s skönjer det mera nu än i börjir, kanske torv det jag ger mera akt de:u, pi. En lycka är att hon lefvat så afskiljd från veriden; eadast detta her kunnat skydda hennes renhet och oskuli i cet folska förhå lande hon står tl sin man. Hur lätt skulle hon icke kunna falla, vid en jemniörelse, om hennes pessioner vaknade — hon, som jag, har troligen aldrig älskat — och jag lyckönskar ven både hercne och mig, alt vara så väl försäkrad mot kärleken, ty hvad jag sagt står fast: mitt hjerta är för stolt att älska, att böja sig för en q-inns, vore denna qvicna också en fru Q, den fullkomligaste jag ännu lärt Ma. Du vet, bästa Fredris, att jag varit its nnig, at jag lekt med rmånsa hjertan och känslor, under det jag sjelf förblifvit kall — nå väll äfven detta vill jag afsvära. Han — Siprid — har ingifvit mig afsmak för ett lättsinnigt lefnadssätt, och lärt rig inse, att man icke bör skämta med qvinnans lugn, ej störa len frid hon eger. Detta goda har åtminstone nin härvaro alstrat, och jag kan icke säga att ag vantrifs — tack vare Sigrids sällskap — sburu jag, med deuna gofala brist på allt ansat umgänge, samt vid tanken på Stockholmsifvet och er alla, naturligtvis skall fiana det omt och öde.