Aftonbladet – 24 oktober 1846, sida 2

någon af våra molständare på det sättet yttra sig, känner jag mig manad att fråga honom: hvad gör du, då du hungrar? Förmodligen skall han svara mig: jag äter. Och då du törstar? Så dricker jag. Och då du är sömnig? Då lägger jag mig att sova. Nåväl, fruktar du ej att gälla såsom en efterspare — en plagiarius? ty engelsmännen göra i samma belägenhet alldeles detsamma. (Skratt.) Vi tro på vårt håll, att en prohibitiv förvaltning hvilar på en fördom. Endast genom strid kan denna förstöras, och dertill erfordras tal och skrift, till hvilkas utbredande åter behöfves pengar. För att anskaffa dessa fordras föreningar. En sådan förening är vår. Den som tadlar. oss, må han då göra bättre förslag; han skall derigenom bespara oss många bekymmer, mycket arbete och många uppoffringar. Det finnes äfven motståndare eller snarare falska vänner, som förebrå oss, att vi endast inskränka oss till det allmänna. J ären icke nog prektiska, säga de; j läggen ej fram några reformplaner och göra ingenting för att bereda öfvergången. De, som så tala, hafva intet klart begrepp om vår ställning. Tillåten mig att anföra en liknelse.n I samma by som jag, bodde en fattig snickare, som dsgligen blott arbetade i sex timmar. Ack, min by är liksom många andra utarmad genom skyddssystemet. Man hair der icke en gång det nödvändigaste, långt mindre något öfverflöd. Kortligen, vår. snickare erbetede i sex timmar. Han blef blind. Då han imedålertid hade temlig sinneskraft, så lyckades det honom att utföra det förut vanliga degserbetet, blott att han måste använda derpå tolf timmars arbete. En af hans grannar, äfven cen snickare, besökte honom ofta, och sade till honom: Du är en rätt lycklig man, med din starr; ty förut fattades dig en tillräcklig sysselsättning och nu har du hela dagen att göra. Du vet, Sanct Crecq har sagt: arbete är rikdom! Den arme blind? trodde hvad grannen sade, ansåg sig redan såsom en rik man, och fördjupade sig så i denna troslära, att ingen kunde förmå honom att låta operera starren. Anförvandter och vänner sökte draga honom utur sin irring och att bevisa honom, satt arbete blott vore rikdom, då det lemnade några resultater. Den sjuke var nära att låta öfvertala sig. Men hv2d gjorde då hens medtäflare? Jo, han gick till den blinde och sade honom: Dina anförvanter äro väl goda theoretici; också hefva de måhända, i princip, rätt; men hafva de äfven beskrifvit för dig öfvergångens faror? — Icke ett ord hafva de sagt mig derom, svsrade den blinde. — Ha! ha! ha! här har jeg dem; man vill på en gång utsätta dina ögon för ljuset, på det du skall för alltid blifva blind. (Fortfarande skratt.) Den lättrogne sjuke lät sina vänner ropa förgäfves och sade dem: J hafven icke talat med mig om öfvergången, utan J viljen alltså göra mig blind? Men svarade bonom: deraf skulle ni ej blifva sämre än ni är; men trösta er; vi vilja icke beröfva er degsljuset, utan heldre ätergifva er det. Hvarföre vi ej talat med er em öfvergången, kommer sig deraf, ott detta är läkarnes ssk, icke vår. Vi söka blott att beveka er till det beslutet att låta läkaren komma och bemödade oss att besegra er fördom. Sedan det lyckas oss, lemna vi er till läkaren, förutsstt att denne icke är i godt förstånd med edra falska vänner och, under förevändping att göra öfvergången fördelaktigare, håller edra ögon för kela er lefnad förbunina, (Mycket skrett). Den blinde blef öfvertygad och lät operera sig. Öfvergången var icke svår. Ja, oaktadt det fortsatta ropet af konkurrenterna: teg ej bort bindeln, teg ej bort bindeln, då är allt förloradt! var den sjuke den förste att yrka på att få seljuset, (Bra, bra!) Denna lilla berättelse, mina herrar, synes eznad att envisa åt enhvar, i den oss sysselsättande debatten delaktige, sin plata. Den fattige blinde är folket, som har förlo:at en dyrbar rättighet, hvilken underlättat dess srbete. Den falske vännen äro skyddssystemets theorstici, bvilka sedan de försökt öfvertala folket, att umbärendet af denna rättighet är en stor lycka för det, icke längre kunna hålla sig qvar på stridsfältet, utan nu endest söka ingifva fruktan för öfrergången. De sanna folkets vänner äro medlemmarne af denna förening, gom gjort sig till uppgift, ast draga folket ur sin förvillels2g, i den öfvertygelso, att det då skall rjelf önska den fria handelns tillvägabringande. : Regeriogen föreställer ögonläkaren och föreningen har blott att noga akta derpå, att den ej förenar sig med folkets falska vänner. I detta sednare fell skola vi säga den sjuke: Vi måste vända oss till en annan läkare; det skall icke fattas 093 en sådan. (Allmänt bifall och munterhet.)