— Nå väl, min gumma! kan du, så säg om jag sjelf eller mitt öde skall förändras? Spiqvinnan fattade Sigrids framräckta hand, betraktade den uppmärksamt och länge, följde med fingret linierna deri, och tycktes jemnföra dem med tecknen på sin ring, runkade på hufvudet och qvad slutligen: Qvinna, j:g ser Förändringar stunds; Fåfängt du strida Skall emot ödet, Alskande, trolös. Graf ser jeg öppnad, Skimrande salar, Kärlekens lycka, Armod och smärta, Strålande smycken, Plågor och hbvila. Sörjande moder, Hjertlösa moder! — —— Sigrid darrade. — Tack! tack! sade hon — i den spådomen läg så mycken motsägelse, alt der svårligen kan finnas nigon sanning. Derefter lade hon några silfvermynt i qvinnans hand, och båda afligsnade sig åt olika håll — men Sigrids lugn var stördt. Vid ankomsten till den unga enkan, fann hon denna i förtviflan och barnet döende. Hon bjöd förgäfves till att trösta den olyckliga modren, och återvände sorgsen och nedslagen. Uppträdet i skogen gjorde henne länge förstämd och underlig till sinnes; men småningom utplånades detta intryck och hon återvann: silt förra jemna, lugna lynne