Aftonbladet – 23 oktober 1846, sida 2

— Rätt så, rätt så, det vittnar om ett god: och förnöjsamt sinne, sköna fru! hväste en obehaglig stämma i Sigrids öra, och då hon förskröckt sig sig om, stod en liten ful, besynner; varelse vid bennes sida. Det var en gam121 gumma med ett vidrigt, illistigt utseende, cecha bvassa, genomtränaande ögon, hvilka tycktes vilja borra sigin i Sigrids tenkar. Ett slags stor svart kåpa, med röda lister, betäckte helt och hillet hennes bufvud och axlar. För öfvigt bar hon en kort lifrock af svartoch g:åi ietyg. sammanhållen dels afen gördel, vängde en stor knif i sin slida, dels fen rad matta silfverknappar. Prydnader al metall sutto i konst:ga fi urer öfver hela bröstet, och kring venstra armen, som var bar upp till armboger, krökte sig vid handleden en bred ring, äfven af silfver och ritad med en mängd tecken, såsom blommor, djur, stjernor m.m. Röda strumpor och skor med oformhöga klackar, och långa, uppåt böjda spetfulländade kostymen. Sigrid steg upp och ville 3, ren den lill qvirnan fattade henne i kläderna. — Nej, sill qvar, mitt vackra barn! sade bon. Blif inte rådd för gumman, som kan läs: i Ödets bok. För bente kan inte annat är granna saker der stå skrifna; — vili bon hör dem? Finnarne äro i allmänbet mycket begifra p vidskepelse och förborgad kunskap. Sigrid kun de icke värja sig för den dubbla känslan a fruktan och nyfikenhet. Hon tvekade ett ögon blick; derefter sade hon: