Aftonbladet – 22 oktober 1846, sida 2

käns, kan så litet beskrifvas; men jag vill.åtminstone försöka, — Första gångerna jag sig Ehrenfelt, var det med temligen likgiltiga ögon, men icke dröjde det länge förrän jag börjads tycka att han i allt utmärkte sig framför avdra — finna hoaom vackrare, gentilare, intressantare för hvarje dag, och plågades när han sysselsatte sig med någon anuvan än mig. Jag längtade efter hans ankomst, så att jag ej egde ett ögonblicks ro, och när han kom, var jig deremot färdig att springa och gömma mig, af fruktan att förråda mina känslor. — Om du visste bur Jag darrade, hur bjertat klappade, när han första gången vidrörde min hand, tryckte den till sina läppar, och ändtiigen bekände au han älskade mig! O, Siri! hvad jag då tyckte mig obeskrifligt lycksalig, fastän tårar skymde mina blickar — men tårar, sådana man ville gjuta dem i evighet! Det är omöjligt att säga dig rätt hur. det var; jag vet det icke sjeif, minns blott den tanken, att i himmelen och vid Gustafs hjerta måste det kännas lika. Siris kinder färgades af en svag rodnad, då hon svarade: — Nej, Marianne! då är det visst icke kärlek, jag hyser eller kan komma att hysa för Q, men jag såg dig så ofta gråtande, orolig och häftg under din fästmö-tid, att jag ändå är färdig att föredrzga en lugn tillgifvenhet framför en så lidelsefull känsla. . Mariannes kammarjungfru anmälde i detsamma, att öfversten ville tala vid bennes nådv, och de båda fruntimren åtföljdes till salongen, der de före sig fanno öfversten ; och kaptenen.