Aftonbladet – 22 oktober 1846, sida 2

4 ännu sväfvar i stor ovisshet angående Regeringens innersta politiska öfvertygelse; eller: om, med andra ord sagdt, folkets tro i dettal: fall börjat blifva vacklande; om detta vidarel: inträffat just under en tidpunkt, då Rezerizgen: icke gifvit eller kunnat gifva någon positiv ochl: specielt för tillfället verkande anledning dertill, men det likväl är omöjligt att dölja för sig: sjelf, det någor orsak till er sålunda befintii: ! sinnesstämning måste finnas, hvilken icke uppstått genom bearbetning af något visst politiskt parti, utan delas af i öfrigt olika tän-: kande; så blir det i andra rummet af störstal: vigt att undersöka, huruvida icke orsaken ligger i flera föregående förhållanden, hvilka, hvar för sig måhända obetydliga, likväl gemensimt och små-ingom verkat till det resultat, som vi här omnämnt. Måbända böre vi härvid först ett ögorblick uppehålla oss vid det myckna tal, som firef:llit om den tvetydiga ro!l, som Postoch Iur:kestidningen spelar, och den skada, som detta skall göra Regeringen i opinionen. Vi hafve redan rågon gång förut i kortbet yttrat och upprepa nu, att man synes gifva åt denna omständighet en alltför stor vigt med förb sesvde af andra långt mera betydande. Om nemligen Regeringen bar verkligt libersla tendenser, och haadlar i enlighet dermed, så betyder det föga, antingen Posttidningen skrifver konservatift eller icke. Någon orgaa skola väl de konservative halva; Svenska akademien, som äger Posttidningen, utgör hvad pluraliteten af !edamöterne beträffor, just ett hufvudsate för de ultrakonservativa åsigtersa: och det är såledr-s he:t naturligt, enligt det gamla ordspråket: skaka söker maka,, att de konservarive skriftställerge och svenska akademien uppsökt hvarsndra. Det är i sjelfva verket icke värre, om de ultrakonservativa artiklarna stå att låsa I Posttidninzgen, än i Minerva eller något annat blad. Lika begripligt är, att Posttidningens kotteri söker profitera så länge det kan, af den allmäsna ovissheten om Regeringens egentliga tänkesätt och derföre vill göra troligt, att Regeringen hyllar dess, men icke den liberala pressens åsister. MHäraf följer, att till det ultrakonservativa skriftställeriet i Posttidninzen alldeles icke behöfves rågra ränker och intriger, från bögre ort, och om det äfven, såsom Altonbladet en gång förut anmärkt, är ganska sannolikt, att åtskitlige af Konungens rådgivare hysa mera sympithi för Posttidningeos politik än för den liberala pressen, så anse vi alla de historier som Minerva och Söndagsbladet upp dukat derom, att en hög person sjelf skulle med afsigt, f.stän i bemlisbet, gynna och un derhålla Posttidningens skriftstäleri, rent ut sagdt, för en infam och dum dikt. I samma stunden decideradt liberal politik komme utt energiskt följas och utveckla sig från Regeringens sida, så skulle noz en förändring Snart visa sig äfven i Posttidningen; men detär icke svårt att inse skilnaden emeltan ett sådant förbållande af orsak och verkan och det som Minerva uppgilvit. Den hufvudsakliga frågan blir således alltid den: har Regeriogen en liberal teadens, eller icke? Men denna kan icke afgöras utan att först hvar och en för sig uppsjort en bestäms definition hvad man bör förstå medien liberal politik. Sedermera kan lätt tillses i hvad mån denna politik hittills blifvit följd af Regeringen, likasom hvilka utsigterna må vara för dess framgång hädanefter. En sak, hvarom vi tro alla vara så ense att den kan tagas för afgjord, är, att den entbusiasra och tillgifvenhet, hvarmed Konung Ösear helsades vid sitt anträde till regeringen, och de förhoppningar, som den stora pluraliteten a! svenska nationen fästat vid bans regentpersonlighet, uteslutande härledt sig ifrån den tankan, att den nya tiden skulle i bonom lå se en sanu representant, under hvars auspicier våra föraldrade sambhällsinrättningar skola föryngras, de moraliska lifvet hos nationen påpyttfödas, och ea mängd länge öfverklagade missförhållanden afskaffas. Fiera omständigheter hafva gifvit en giltig anledning till dessa förhoppningar. Det var icke blott den, att Konung Oscar befinner sig i den alldeles egna ställning ibland Europas öfriga furstar, att han är den ende lefvande regent, som så att säga härleder sitt urspruug nära ifrån folket, och följaktligen redan af detta skäl bör kunna åtaga sig folkets sak mer än någon annan. Dertill kom hans rena ochrättvisa karakter, jemte de omisskänvneligt upphöjda åsigter han uppenbarat i afseende på menniskans värde och rättigheter, ej miadre äa de drag af storsinthet, som visat sig i bans aktning för yttranderätten och i det sjeifmant gjorda upphäivandet af 4842 års kungörelse angående Gustavianska familjen. STEKTE