Aftonbladet – 22 oktober 1846, sida 1

het med oss, från morfars eller farmors tid, minnes dessa för barnasinnet så fängslande och fabelaktiga berättelser om lefnadssättet på Jotala och dess stolta, praktälskande furste,. Om hur ingen ofrälse vågade att med betäckt hufvud träda inom slottets borggård, eller fick, med undantag af husets prest — ty för religionen och dess tjenare hyste den gamle aristokraten mycken vördnad — äta vid den grefliga taffeln, der vinet östes i guldpokaler ur enkom dertill betingade och sedan urkolkade sockertoppar, sjelfva liggande i massiva, med ädelstenar rikt infattade gyllene bilar; om hur till och med favoritbunden Douceur åt på eget silf-: verfat, hade egen uppassare och eget rum — möbleradt med fullt afseende på en hunds största möjliga beqvämlighet — bredvid sin -herres; om Lur de tjocka vaxijusen endast bruuno i stakar af guld eller kroaor af silfver; om hur man trampade på siden, och hvilade på guldbrokads, med mera dylikt, som vi lerna, etersom det blott hindrar berättelsens fortgång ; vi vilja endast tillägga, att genom den på sitt sätt utomordentlige mannens bastiga död, flere hundrade personer förlorade sitt enda stöd och uppehälle, och hans många underhafvande en sträng, men rättvis och frikostig husbonde, på en gång lika fruktad, vördad och älskad, som vid sin bortgång bittert begråten. Af all denna sorg, af all denna herrlighet återstår nu endast traditionen, ty de ögon, som då greto, hafva redan sofvit en mansålders sömn, och det präktiga Jotala lades för mer än sextio år sedan af en förfärlig eldsvåda i rwmer, ur hvilka det aldrig mera reste sig, och al hvilka knappast några spår lära återstå. Sie transit gloria mundi! Och uu vilja vi återgå till Sigrid. Den stackars flickans sorg var för stor att kunna beskrifvas. Hon mistade ej allenast fader, vän, beskyddare och hem, utan fostrad i en slösunde rikedoms sköte, van vid lifvets ala