Aftonbladet – 21 oktober 1846, sida 2

KEENAN TE erhöll jag af den älskelige skalden en vink att tiga upp. I detsamma blef jag alrmin sångmö förd åt ett annat håll. Här såg jag den majestätiska, den högväxta Clio, med sin griffel och sin pergamentsrulle. Hon stod fördjupad i läsningen af den sednare. Vid hennes fötter satt vår ädle, älskade, mångsidigt kunnige Geijer med sin klara bliek och sitt godhetsiulla leende. Äfven nu greps jag af en salig, hvarje fiber genomströmmande känsla, — det glada återseendets. Liksom för Franzen, sjönk jag på knä, och innan jag sjelf ens visste ordet af, hade följande ord svallat ur mitt bröst och banat sig väg öfver mina af glädje och tjusning darrande läppar: O du, som med ditt snilles fackla lyser På häfdens molngestalt och ställer den Helt obeslöjad för din samtids ögs; Som ömsom slår på lyran och theorben; Som, glad och mild, en ständig ungdom bär Uti ditt bjerta, fastän hjessan grånar Och håren glesna under lagerkransen — Hell dig! — Fast fjerran öfver jordens rymd Jag möter dig, den höga Clios gunstling, Min svaga, blyga stämma dristar dock I Dig ropa ett välkommen ifrån Södern, Du Nordens son, så Svensk till själ och hjerta! Gläd oss ännu med dina runors tydning Och med din sång och dina toners samklang, Att vi med glädje och med stolthet kunna Än länge, länge säga: — Han är vår! Den älskelige bäfdatecknaren nickade med ett leende, och snart fann jag mig förflyttad till en annan sida af berget, som här var brant, ja — rigtigt brådstupande. — Se, sade min sångmö och pekade utåt en spegelklar insjö, som låg framför mig lik en silfverduk, glittrande i det herrliga månskenet. Denna insjö famnade en blomsterprydd, hesperiskt förtjusande ö, med lundar af orange och myrten, gyllene frukter och lekande vattusprång.