Aftonbladet – 19 oktober 1846, sida 2

Antag, att ban lyckas: att hen kan rycka bort dessa begge hertigdömen från Danmark och lägga dem till Tyskland; så skulle de tvifvelsutan falla under en regime, lik grannländernas iom Tyskland: Hnover, till exempel, dit de sränsa. Hvad vinst vore deri? att flyttas från Christian den VIII, en upplyst regent, vän af konster och litteratur, och icke någon fiende af friheten, till konung Ernst af H-nnover, som afskaffade sitt lands konstitution, lade kafte i munnen på dess press, och bortjagade dess professorer, br Dablman bland andre. från Göttingen. Tankan hos invånsre och infödingar Ir ett sådant land, som Hanover, att buda andra: länders folk att ingå i deras statsförbund, är en kolossal löjlighet. Att professorer, som icke kunnat försvara deras egna frioch rätti heter i Hanover, skulle företoga ett korståg, icke emot konurg Ernst, utan emot konungen : Danmark, utgör ett prof på ett så bakvindt pelanteri, att det förtjenar risas — åtminstone af. satiren. ,Vi skrefvo och 2llmänrgjorde våra tankar om lenna fråga, innan vi fingo se och läsa hr Thomass skickliga artikel öfver detta ämne i Revue des Deux Mondes. Hr Thomas har otvifvelaktist forskat djupt i saken och rådfrågat hvarje vittnesbörd. Det fögnar oss att finna, det vi i hvarie afseende öfverensstämma med deane opartiske och upplyste fransman. Vi biträda hans tanka, att vissa gruudade klagomål fion2s på Holsteinarnes sida, dem de hafva rättighet att se afhbjelpta; men sjelfva tanken på Östersjäns och de Skandinaviska ländernas frihet fordrar, att Danmarks gamla monarki upprättbålles ostyckad. Tyskland har hbjelost till vid Polens delning; dess furstar grepo Posen och Galizien. Låt det icke öka sitt brott genom Danmarks styckanude. Dess bibehållande i odeladt skick betyder mera än Kielerfolkets: tyska egeakärlek., Til dessa den epgeska tidningens reflexioner kan med skäl tilläggas ännu e!t argument emot det orimliza nitet att vilja förtyska Sleswig; nemfigen att det föreburna hufvudskälet för denna ifver, att den tyska delen at befolkningen skall förlora för mycket af sitt språk och nationalitet genom införlifvandet med Danmark, i sjelfva verket saknar gruud, enär erfarenheten visar. att ett språk, som talas af en stor befoikning och bar en stor litteratur, alltid snarare inkräktar på en som tillhör en mindre stat, än motsatsen. Denna erfarenhet går genom hela verldsbistorien. Provisceiaidialekter inom hvarje land u trängas af det gemensama pnationalepråket, kasom egenheterna i serskilda bruk och vanor i umgängeslifvet småningom v:ka för den m kti-a impulsen af den konvenans, som dena stora allmänna civilisationen för med sig. I större skala åter finner man huru de tyska, franska och engelska stråken, som talas at de folkrikaste nationerna, göra sig alltmer osmotstindlist behöfliva inom alla de öfriza länderna. Detta slags ivflytelse: från Tysklknd på Sleswig kommer icke att upphöra derföre att det sednare i politiskt hänseende tillhör Danmark; tyskarne i Sleswig kunna i detta hänseende utan tvifvel vara trygga.