Aftonbladet – 17 oktober 1846, sida 2

rbeten? Man ken ur högre artistisk synpunkt hava åtskilligt att apmärka emo: Sues, Dumas, Dudevants o. a. kompositioner; men förf. fäster ig nammneliven vid det frivolaw i dem, Han har då icke Jäst något i den äldre franska, itaienska, spanska, tyska och engelska litteraturen 7 Biler. bar ban det, huru kan ban då siga denna ndecenta genre öfvertr: ffas af de moderna arbeen, han slagit sig på att klandra? Förmår ban neka, att ett moraliskt motiv som oftast ligver till grund för Sues framstä!lningar; och att, då denne, likasom merendels alla nyare ranska författare, skildrar skurkar eller välustingar, ban allde:es icke gör det i gillande eller ens ursäktande mening. utan tvertom, i negerad sens? Men kan br M—M väl säga nåsot dylikt om t. ex. Pantagruel, Giiblas, Chevalier Faub!as, Candide, Parapilla, le Sopha, den asiatiska Banisen, ena mängd af Lawrence Sternes skildringar i Tristram Shandy, Marinos Adone, Wielands Combabus och AgaLhon, jemte tusen dylika, hvaraf den äldre litteraturen öfverflödade? Frambålles icke bär det frivolay just i direkt sens och såsom det positiva framställningen? au En kri iker, som finner Voltaires Pocellö klassisk, och nemligen detta ej såsom konstprodukt blott, utan i afseende på det omtalsde sedliga den uppdagar en så inbiten partiskhet, att, derest man icke får antaga honom hafva skrif-. vit i sömnen; man måste hälla honom för en kandidat af högsta behof att snart inträda i närmaste nykterhetsförening. För öfrigt är det ganska lirorikt och anmärkningsvärdt, att se buru våra estetiske ultras, alldeles som de aristokratiske och hierarkiske, egentligen endast yttra ilskenhet emot det nya, derföre att det är nytt och. emedan det utgör någonting uppkommande, blifvande, et frö för framtida lif, progre-sion och vinst tör menskligheten; hvaremot de rerna gilla allt gammalt, blott det är gammalt oc dödt, och således ej längre innefattar någontng botande för dem sjelfva. Således får Voltaire nu heta klassisk, ej allenast i artistisk, men i sedligt afseende, han, som då han lefde, kaliades mönstret för impietet, skandal och skabröst skrifsätt! Men nog om den rabies canina, hvaraf nästan alla akademici i vårt land befionas bitne, så fort frågan biir om den förb— de nya tidenp, och dess alster i hvad som helst. Huru förnuftig och lärd man må vara i öfrigt, tappir man då i hast korcepterna: man har endast öga för fel, intet för förtjenster; man vet så godt som ingenting om det förnämsta, eller, om man vet det, blandar roan det samvetslöst ihop med det uslaste, för att få nöjet af en fällarde dom. För öfrigt får man göra hrmM—M i Frey den rättvisan, att han icke är ensam i de omotiverade utfallen emot den moderna romanlitteraturen. Insändare och författare i andra tidvingar, hvilka synas vara lika litet faktiskt bevandrade i denna btteratur som Frey, hafva med lika stort nit löpt till storms deremot. De bafva icke allenast utgjutit sin vredes skålar öfver det påstådda osedliga, hvarom vi i det föregående utlåtit 0;s; utan äfven öfver det orimliga i fabela och händelsens konstruktioner. Förf: i Frey gör i detta afseende en sammanställning emellan Amadis och den nya tidens romaner, Isom -tydliven bevisar, att ban icke läst sin AImadis. Amadisromanerra, med alla sina fränIder inom Rolands-, Haimonsoch Artbur-eyklern2, hafva otvifvelaktigt ett ganska stort historiskt och estetiskt värde; men i fråga om händelsernas rimlighet stå de på samma hörisont, som Lunkentus, Tusen och en Natt 0. s. v. II vår tids romaner, så fort man talar om dem; som tilihöra den egentliga rangen, finner man nästan aldrig några omöjliga tilldragelser, men visserligen många ovanliga. Hvsrje bändelse i Iden verkliga verlden är en specialitet, aldrig I fulit lik en annan. Hvad vilja nu kritikasterne? Framställer diktaren bändelser af det slag, Isom ske alla dagar cc rundt omkring oss, så ropas på trivialitet. Men innehåller hans be lrättelse sådana saker, som, oaktadt fullkomligt I möjliga, deck sticka af från alldsglighet och en tlallmännare vanlighet, så skrikes på orimlighet. Och för att bevisa detta, tages till likt och 0likt. Kritikastern bäfvar ej för att hugga så i Isten, som t. ex. förf. i Frey, då han, i rimlig-hetsfrågan nemligen, sätter skildringar af fullI komlig omöjlighet (dylika som i garala LunkenTItus, hvilka i det fallet icke äro värre än i ÅI madis) öfver händelserna i vår tids romantiska I fiktioner, hvilka, med all sin ovanlishet, nästan Jalltid hålla sig inom området af bvad som bland -Imenniskor kan ske. Likaså, hvad skall man säga om recensent-ilskenbeten mot det muntra loch komiska, när det visar sig i de nyares kompositioner? Kritikastern har gerna det säm-Ista humör i veridep, antingen detta härleder ;! sig af felslagna litterära spekulationer för egen RET AE EE RE ER Vr RA een EES