Aftonbladet – 15 oktober 1846, sida 3

set. Det i få ord uttryckta förordnandet tillfredsställer alla möjliga anspråk på språkriktighet och klarhet, om det utan förändring läses och lämpas till familjens alla förhållanden. Ingen kasus kan framställas, som icke är besvarad. Ingen mening står i strid med den andra. Intet ord för mycket. O:van är anmärkt, att ordet barn är singularis. Det behöfdes derföre att den äldste födde brodersonen Johans son Daniel var död, och kortare kunde icke uttryckas, att testator väl måste förbigå den döde, men icke förbigick hans barn och afkomma. Nir ordet barn endast hänföres till den äldsta, som var förste nominativus, hvilket öfverensstämmer med alla språkreglor, och som 0vilkorligen måste ske äfven derföre, att intet undantsg är uttryckt för den brorsons aftomlingar, hvilka då för tiden endast buro Lillienbergska namnet, som expressis verbis måst utsägas, om uteslutande vore möjligt, så svara lika ovilkorligt orden deras barn till föregående orden mina brorsöner och icke tiil de brorsöner ensamt, som voro Daniels barn, hvilset endast var uttryckt om den äldsta eller första fideikommissarien. Allt hvad som gällde för en brorsons afkomma af Daniels gren gällde således för en afkomling af Johans son. Johan var äldste brodren till teststor. Med äldste brodren börjes all räkning. Således var i andra ledet Johans äldste sonson berättigad framför generalmajoren Lillienbergs son, om hen lefvat ö:ver presidenten. Denna ätteräkning skall nu återställas. Att testamentet blifvit suspenderadt till förmån för presidentens döttrar genoim då lefvandes -begifvanden, har icke någon laga verkan till mehn för andra leder, ty här är icke fråga om arf, utan om en successionsorcning, som, vid uppkommande ledighet, hvarje led eger räkna sig till godo, när det fioner ordningen öfverträdd eller försakad. ; Erik Magnus Lillienberg berömmes i acliga matrikeln såsom en hos hofrätten skicklig ansedd fiskal, Vid akademien hade han speciminerat. Större förtjenster egde han väl icke, utom förvaltningen af sin domsaga att åberopa, då han trädde i spåren till adelskapet efter sin äldre broder, reduktionskommissarien, landssekreteraren Johan Lillienberg, som grundade sitt på skattkammarens riktande under tillämpning af den stränga reduktionslegen; men på begge förstnämnde skäl mäste tillämparne af bans förordnande godkänna honom för stylist, med förmåga att säga hvad han tänkte och ville. Man undersöke alltså, om ett enda fel mot språket, eller en enda motsägelse finnes i handlingen, om man läser den rätt. Läser man den såsom motsidans intresse vore att läsa, för att komma till den advokatyr, att successionen endast försiggick inom Daniels gren, så inträffar motsägelse, otydlighet och löjligbet genest, ty då hade bland annat de Lillienberger, som endast då buro! Lilienbergska namnet, uten att vara introducerade, figurerat såsom skyddsherrar för qvinnorna af Daniels gren ait i derasetid pesitta fideikommisset, sedan Lillieobergarne af adeliga ätten utdödt på manslinien, under afbidan på giftermål med qvinnor inom Daniels gren, för avt åstadkomma manliga Lillienberger derigenom, Om detta icke såsom för mig lycksts och välsignelsen varit rikare inom Johans gren, så hade Riddarhuset kunnat bli uppfyldt af oräkneliga Lillienberger, utan att någon enda nu talade för hufvudmannens och stiftarens af ätten efterlemnade många egendomar, utan att någon cegde medel att erhålla eller förvärfva de kunskaper till fosterlandets nytta, som! ban förmenade finnas hos sig och ville fortplanta, inom sin ätt. Det må motparterne anse såsom en sak för sig, för en föräldrad ide, den der icke verkar vid lagliga afgörandet af frågan. Men !: dessa ovälkomna gäster, dessa tillbakaträngda maniga Lillienbergar finnas dock nu till och ha funBits allt sedan testators död. De sitta nu på Ridlarhusets bänkar och tala för hans ätt. Ha velerparterne derigenom fått mera makt att förlrifva dem från hans efterlemnade jord, och ha le något annat medel att bli dem qvitt, än att 1edergöra dem allesammans? Hvad vunnes dermed för vederparterne, om icke i ivinnorna Lillienberg expedierades på samma sätt. I stadgandet cm dem framlyser också samma kon;eqvens och uppmirksamhet, som hela den konsisa kriften ädagalägger. På lika sätt, som om brölerne stadgadt var, skulle deras rättigheter utöfas, Så länge någon qvinnlig Lillienberg af alla rorsönernas afkomrma fanns till, fortfor således uccessionen, Men då manlige icke frågade efter ed, utan gingo det eller de leder förbi, inom vilka manliga Lillienberger ej funnes, så tilläggas lär orden: arfvinge efter arfvinge, hvilken terms ,egagnande inom manslinien varit en motsägelse, lå den inom qvinnorne, såsom de yttersta, slutade uccesssionen och gjo:de egendomen till arfvejord den sista qvinnan Lillienbergs, den sista manlies längst lefvande dotters eller systers sterbhus. Det vore visserligen möjligt att stadgandet kan la den motsägelse, att fideikommisset sålunda ej jestår evärdeligt, såsom i testamentet utsäges; nen den testator, som efter sig bestämde icke nindre än åtta lefvande manliga successorer på en ång och öppnade utsigt för ella till utkomst, hade decta fall så mycken chance för sina förhoppninar, att missräkning skäligen kunnat af honom beraktas såsom omöjlig, och inträffar den, så måste en skarpaste kritikus erkänna, att denna motsäelse är den enda i hela testamentet. För öfrigt ar han sjelf domare och visste att domaremakten kulle försvara hans stiftelse för de ingrepp, hvarned den af två fremmande familjer genom gentämningen hotas. Schedingsnäs d. 24 April1846. : Daniel Lillienberg. Ryttmästare. agmannen Erik Magnus Lillienbergs testamente: Igenom denna min yttersta vilja och oåterkalliga förordnande, hvaremot ingen annan disposion eller författning för detta eller tilläfventyrs ädanefter under hvarjehanda pretext göras kunde, älla skall, har jag efter noga öfvervägande betänande uti den Högstes namn sålunda bordt och adga velat, om min fasta egendom, som följer : emligen att alla de fastigheter, som vid arfskifset efter min salig kära hustru, dels efter öfverCC -— RR -— VA AA on Ri Aa AA -R mee OO pr Fr Wo