Aftonbladet – 14 oktober 1846, sida 2

i akad. adj. Thams fotspår. Det ämne hr B valt till förevarande afbandiling synes väl någo I9irran för våra dagars in!resse; men, närmare Tbetraktadt, förtjenar det likväl all uppmärksamhet. Efter en allmän och kort öfversigt ai Iståndens uppkomst, kommer förf. till BorgareIståndet mera enskildt cöch till den kritiska tidepunkten vid Carl XII:s död. Suveräniteter I bade nu blifvit så förbatlig, att frågan om dess Ttotala afskaffande uppstod; och då detia till en betydlig del lyckades, steg man hirigenom långt öfver målet och ett tidehvarf uppkom, som i vir historia fått namn af Frihetstiden. ehuru denna titel i visst fall innefattar en ironi på verkliga förhållandet. Hvad som likI väl med stort skäl ahöll de orälse stånden från suveränitetens fullkomliga krossande, var den på förra tiders erfarenhet grundade fruktan för ett öfverhandtagande adelsvälde. Att sådant redan på 4719 års riksdag var starkt i råga, visade sig af adelns fordran att få sina privilegier särskildt bekräftade sf den nya drottningen, hvilken var så benägen att villfara detta stånd allt, för att genom det, såsom mäktigast, få goda handtag i hvad bon för sin och sin gemiåls räkning önskade. Det är ganska lirorikt ått fiona huru just genom denna: pri vilegiiiråga ståndssplitet genast uppflammade. Läsom föjjnde: Ehuru sålunda redan nu tillfällen fupnos, då ständsinteressetkunde framträda, var det dock egentligen först vid 4720 års riksdag, som dat började visa sig rätt ofördragsamt och stridslystet. Anledningen dertiil Jåg, åtminstone till en del, i Drottningens villfarighet att vid slutet af 1719 ärs riksdag bekräfta ridderskapets och edelns privilsgier, de andra stånden oåtsporda, Presierna bull rade genast högt öfver denna åtgärd och borgrarne biträdde i kraftiga protester. Under tiden mellan dessa riksdagar gjöts yttermera olia på den redan lågende elden. Em och annan af frälseståndet var alltför käck att verkställa de nya privilegiernas ömtäligaste och obiltigaste punkter; häraf och geinom Drottningens oförsvarliga slöseri med utfärdande af adelsbref, Ävarigenom många Ovärdiga blefvo adein påtrugade, de der ej försummade att vända privilegiarna sig till godo och dymedelst på dubbelt sätt ökade oviljan mot edelsståndet, steg ofrälsemänpnens farhåga och bitterhet mot adeln till en betänklig höjd. Ifos Stockholms borgerskap var jäsningen stor och, såsom det vill synss, särdeies hos den förmämare delen deraf. Sedan ris dagskallelsen blifvit utfärdad, började den rådande sinn:sstämningen småningom. visa sig i bandling, visande då på en zång karakteren af ståndshat och af ett slags myteri mot Stockholms magistrat, från hvilkens öfverklagade aristokratiska egenumyndighet man nu tycktes fiana tiden läglig att söka emandipera sig. Nä:tenhvarje steg man tar i svenska riks dagsannaierna ger anledning till förnysde beiraktelser öfver den förderfliga Ståndsspittringen, och .ådagalägger huru dena ena klassso ecdast sökt klifva upp på den andras axlar, i siället för att, såsom våra klass-tbeorister påstå, 2rbeta gemensamt för fäderneslandets väl. Här bafva vi blott taflan af borgarståndet; men burudan visar sig den? Låtom oss se: Vid frihetstidens första riksdag visade borgareslåndet, såsom ofvan är antydt, något återhbåll och en viss skonsamhet vid konungamaktens sköfling. Sötman af riksdagsväldets utöfning förtog likväl snart denna rojsalism, så att spåren deraf redan vid 4720 ärs rikedag började bli nästan omärkliga. Då t. ex. bönderne vid denna riksdag klagade, alt Konungen ej hade tillräcklig makt att hjelpa dem, och dö derföre fordrade, att han målle äåterjå samma myndighet, som de fordna Sveriges Konungar haft före suveräneteten, undvek borgareståndet, sedan det fått veta att presterne ej understödde förslaget, att yttra sig i kufvudsaken och affärdade bönderne med tomma undflykter; sålunda vunno väl desse intet bistånd, men undIsluppo åtminstone ett så blodigt svar, som det de lvid påföljande riksdag för samma förslag fingo uppbära.n Hr B:ii skrift slutar med att kasta en blick på den så mycket omtalade och omtvistade Principalatsqvestioren, d. ä. frågan, huruvida Iman, vid utseende af riksdagsfullmäktige, skall lega meddela dem instruktion för deras åtgöranden på riksmötet. R-dan 4723 var frågan på sätt och vis bestämd genom 2 S i då uitärdade riksdagsordning; men har likväl, såsom man vet, flere gånger ånyo kommit å bane, och Ikan i grunden ej ännu ansts sliten. —— FÄNGELSEREFORMVÄNNERNAS MÖTE a ur mA RT