Aftonbladet – 3 oktober 1846, sida 2

kommissionär lät uppvisa i utbetalningsbyrån, såsom tillhörande en person, som önskade förblifva okänd. Jag gjorde honom några omständliga frågor angående tidrymden, timman och stället för den ohyggliga scenen. Hur skall jag kunna beskrifva hvad iag kände, när jag, först dunkelt anade, men sedan klart fattade, alt bans offer var min brors rival? Min första käns!a var en oändligt varm tacksägelse till Gud; sedan, när tankan på pligten sväfvade för min själ, kände jag hela fasan af min belägenhet; jag uppsaaf ett smärtans rop och förlorade sansea. Då jag åter kom mig före, var jag flyttad utom bigtstolen och hvilade på mun fasliga botgörares knä; med ena banden stödde han mitt hufvud och med den andra lät ban mig inandas luktsalt. Vi voro ensamma, helt och hållet ensamma i den gamla kyrkan, der ett nästan fullkomligt mörker berrskade. Jag upplyfte mina ögon på denne man och ropade till honom: — Usliog! Och det är min bror som man anklagar för detta mord! — Hvad? Skulle ni vara kapten Fiz Grahams bror? — Ja. Och son till bans åldriga mor, hör du! — 0, min Gud! Och jag som har anklaga mig för er! Men ni skall icke förråda mig! Bigten är helig, den! : — Jag vet det alitför vä!; men jag kan likväl icke. låta min oskyldiga bror dö på schåvotten! h .-— Så mycket värre; jag vill icke dö, jag isynnerhet nu, då jag är rik. — Set Christ