Aftonbladet – 30 september 1846, sida 2

monstrationer emot dess läror, utan tvertom bibehåller den till officiell organ för sina meddelanden, obesvärad af de prohibitiva satser den predikar i näringsoch lagfrågorna m. m., m. m.: så har pressen både rätt och skäl, att identifiera Regeringen med Postoch Inrikestidningen. Men sker ett sådent identifierande; sker det allmänt, öppet och med kraft: då måste saken snart gifva sig. Regeringen ksn icke då längre lemna allmänheten i ovisshet om sig och sina tendenser. Tiger kon, så är det klart och gifvet, en gång,inför bela svenska folket, att hon sjelf till sitt system är sådan som Postoch Inrikestidningen, hvaruti hon inkarnerat sig. Men är hon i sjelfva verket icke det: är hon icke reaktionär, icke prohibitiv, icke antiliberal, så skall hon genom nägot slags åtgörande skilja sin egen höga sak ifrån Posttidningens; emedan, om bon ej verkställer detta åtskiljande sjelf, det omöjligen står i nationens förmåga att göra det eller låta bli att faga den ena för den andra. Detta åter måste på det högsta strida emot regeringens intresse, derest ej verkliga förhållandet är så, att hon till sina tänkesätt är alideles delsamma som Postoch Inrikestidningen. Vi anse följande erinringar härvid kunna och böra göras för att ställa saken på dess rätta punkt: N Man kan nemligen i vår tanka icke gerna antaga, åtminstone är det ej vår öfvertygelse, att Regeringens förut omtalade tendenser äro alldeles identiska med, eller desamma som Posttidningens, hvars redaktion så tydligt lutar åt den ultrakonservativa sidan, att ingen kar misstaga sig på dess förkärlek i detta afseende. — Regeringen åter är, enligt vår tanka, icke ultrakonservativ, utan snarare på sätt och vis liberal. Men deremot är det alldeles icke omöjligt, utan snarare i hög grad sannolikt, med kännedom om konseljers sammansättning, att en betydlig del af berrar ststsråder alldeles icke ogerna se den officiella eller hall-officiella organen, e!ler hvad man skail kalla den, detta oaktadt sysselsätta sig med att bekämpa de liberela tidningarna, på det icke dessa måtte kunna tränga alltför häftigt på vederbörande, att vidtaga några genomgripande mesyrer, hvilket icke är deras sak. Men finner lätt att detta är en temligen beqväm position så länge den kan bibehållas. Och att den verkligen är sådar, det blir ännu tydligare när det tages i betraktande, å ena sidan, att vederbörande visserligen icke försumma att muntligen låta transpirera, att Regeringen icke har det ringaste att göra med Posttidningen eller gillar dess satser, hvilket tyckes visa, att man icke gerna viil blifva skuren öfver en kam med densamma: men å andra sidan åter rädslan är ännu större att offentligen bekänna några radikala principer eller låta sådana framträda i bandling. Den egna och ömtåliga ställningen är härvid Konungens egen, så länge det förbållande skall fortfara, som nu äger rum, att Hans Mai:t sjelf skall behöfva dagligen och stundeligen dagsverka, om vi så få säga, i alla förvaltningens grenar, hvilket har till en oundviklig följd, att båda partierna likasora dragas om, hvilkendera skall få bebålla Hans Höga Person på sin sida; enär en naturl:g otålighet i ett fritt land måste fianas, att känna om styrelsen har eti verkligt system och bestämda grundsatser.