Aftonbladet – 30 september 1846, sida 2

inom societetslifvet och bland dem, som ärdc så angelägne om att kalla sig den bildade verlden. Constance förstod sig icke på detta lumpna teatermachineri, som förmår att med en usel lykta härma sjeliva solen; och att menniskor finnas, som hela sitt lif isenom spela komedi med hvarandra, derom hade hennes drömmar aldrig gifvit någon aning. Sålunda blef det möjligt, att vår kammarjunkares triviala anmärkningar kunde behaga henne, och att hon ansåg det som originalitet, hvilket i stället endast var en alltför allmän mani. Det är icke möjligt, tänkte hon, :it denne man, som tyckes så god, så ömsint, endast kan haiva för afsict att bedrzga mig, en stackars oerfaren flicka: och hvartili skulle det vol tjena honom? Nej, en enda misstanka derpå vore en förolämpning. Jag förstår bonom så säl, han har en lidelsefull själ, ett känsligt, varmt hbjerte. Jag ha hos konom uppvickt en häftig passion, och bars ord äro endast ett svagt uttryck af hvad han så innerligt, så djupt erfar... Skulle ja väl hafva mod att göra honom olycklig? Skullc jeg hafva bjerta att möta hans låga med isands köld? Nu tog bennes svärmiska natur öfver. handen. Hon försjönk i lycksaliga drömmar och bennes fantasi bade genast till hands er romantisk saga om bara kärlek och poesi. Hor trodde sig nu på en gång hafva kommit til den upptäckt, att just kammarjunkaren lifs lef. vande var det ideal, som bon redan länge : sina drömmar dyrkst. Hvarje hans ord gjords bene mera innerligt öfvertygad bärom. Je hon och han voro skapade för hvarandra, de var ju tydligt, och himmelen stod för dem upp