Aftonbladet – 30 september 1846, sida 2

så skall då fortskridandet till jemlikbeten, utföras och kontrolleras genom ombud, utsedde så mycket som möjligt af alla. Hvad annat vilja vi? Likaledes är det också just vår tanke, att uppiysningen, kännedomen af samhällets sanna behof och fördelar,, skola taga den vanlottades rätt under sin vård. För hvad annat hafve vi arbetat? Men hr Th. borde icke hafva yttrat detta, hop, som vill, ati några privilegierade k:asser, under den sjelftagna benämningen upp lysning och kännedomv, skola hafva kand om ajlltsammens. Utan tvifvel skall han härvid utbrista, alt han har den olyckan, att man icke förstår honom. Men, tvertom! Det är just br Tb:s olycka, a:t men för väl förstår bonom. PRESSENS STÄLLNING UNDER DEN NÄRMASTE FRAMTIDEN. Uti detta ämne läses i Jönköpingsbladet en artikel, om till en del är intagen i Dag). Allehanda för i dag, men hvaraf vi likväl anse oss böra meddela det hufvudsakliga i utdrag, för att dervid få tillägga några ord: Svenska Minerva har oupphörligen haft sin glädje sf att se de store tidningarna, efter hennes tankar, mer och mer ingå på banan af hvad som förekommit henne likt ett starkt devouement för den närvarande regeringen; och hvarigenom Minerva sjelf sattes i tillfälle att ensam spela rollen af oppositionsbled. Att kunna bibehålla denna ställning och fortgå ännu raskare derpå, måste hon önska ej blott af Rosenbladska motiver, hvilka alltid innerst styrt henne, utan äfven af naturlig! begär att lefva och frodas. Nu är dot endast frågen, huruvida bon skall kunna komma att fortfara så exklusiv, som hon sjelf vill, på den oppositionella sidan. Flere symptomer visa, stt de stora tidningarna likasom ledsca vid det slags position de öfver två år iakttagit. De hafva vid mer än ett tillfälle låtit förspörja, att om slutligen ingenting reelt blefve af de förhoppningar, som de hyst på vederbörande om ett friskare ingripande i reformerna, så torde de finna sin pligt fordra, alt icke längre vänta. Det är nu detta som skall visa sig till nyåret. Det gifves-en point dalltaque på det politiska tidningsfältet, på hvilken punkt: striden visserligen icke afgöres, men der den dock troligen kommer att, som mean säger, engageras. Denna punkt är Postoch Inrikestidningen. Som man vet, har det år och dag utgjort ett icke ännu upplöst problem, att besvara, buruvida denna tidning i sina legande artiklar uttalade regeringens verkliga och innersta tankar i en mängd riksvigtiga ämnen, elier om den här endast utsade sina egna, det vill här säga, vissa af sina insändares konservativa och antiprogressiva meningar. Dagligt Allehanda har alltid med ifver påstått det sednare, och derföre med skäl drifvit den satsen, att ett blad, som, i afseende på alla sina legala annonser och tillkännagifvanden om regeringsbeslut, är oMiciellt, begår någonting högst oformligt, då det, oaktadt ett regeringens blad, exploiterar läror, stridande mot regeringens egna tendenser: redsktörerna och insändarna deremot öppet lemnact, att uttala alla dessa sina läror mot regeringen bäst de ville, och med full frihet, i andra blad, i brocbyrer eller på annat sätt. I hela denna framställning har Dagligt Allehanda otvifvelaktigt rätt, men endast likväl under den gifna förutsättningen, att Postoch Inrikestidningen verkligen drifver läror, som stå i strid mot regeringens. Just detta har Postoch Inrikestidningen nekat. Den har svarat Dagligt Allebanda, att det (Dagligt Allebanda) icke så noga visste hvad regeringen menade. Degligt Allehanda bar anmärkt, att vissa tydliga bevis härpå funnes, dels i Konungens åtskilliga gånger yttrade liberala åsigter i lagoch uppfostringsfrågor, dels i f. d. justitiestatsministern Nordenfalks yttrande på riduarhuset i representationsfrågan, dels den lika arfsrättens afgörande enligt progressisternas önskningar m. m. Härtill har Postoch Inrikestidningen ej utan skäl genmält, att den visserligen i sina spalter talade emot den lika arfsrätten, så länge denna icke ännu var af Konungen i statsrådet agjord, då man följaktligen icke definitivt kände Hans Maj:ts tanka i den saken; men icke efteråt. Postoch Inrikestidningen anser sig följaktligen ej hafva yttrat någonting komprometterande häruti. Hvad åter beträffar alla de öfriga så mycket omtalade liberala tendenserna hos regeringen, så stödjer man sig, menar Postoch Inrikestidningen, i sina tankar rörande dem, endast på sväfvande ultryck, hvilkas förklaring i sjelfva verket beror på de förutsällmingar hvar och en utläggare tycker sig hafva en större eller mindre aniedning att böra inom sig uppgöra öfver regeringens system. Men detta mörka och obestämda skick kan ej i evighet vara. Aftonbladet har, i anledning af några i Svenska Minerva utkastade sarkasmer emot dess förläggare, pyligen sagt sin tanka om de två åren och skälen till det hittills af det bladet iakttagna systemet; hvilket allt synes tillkännagifva, ati Aftonbladet ämnar taga ställningar och förhållanden under närmare revision. I sjelfva verket är positionen gifven. Den ofrentliga fria pressen bådei Stockholm och öfverallt i landsorten behöfver endast taga Postoch Inrikestidningen för hvad den utgilver sig, eller åtminstone vill hetas vara, nemligen regeringens egen poliiiska organ. FEiter icke regeringen på någo! sätt ger denna tidning dmenti; efter den hvarken genom tilikännagifvanden eiler handlingar gör reCREEK TRSNNTNTTSAEEE Free kam