Aftonbladet – 30 september 1846, sida 2

men hon hade aldrig tänkt på det småsinn?, soma i evighet utgjort sällskapslilvets förbannelse. Ett bröst utan bjerta, bjerta utan känslor, känslor utan sanning; allt det der, som vi äro så vanda vid, förstod hon sig alldeles icke på; en tioårig pensionär skulle Gerom kunnat lemna henne lärorika underrättelser. Kammarjunkaren såg icke i Constance: denna älskvärda idealit, som utmärkte henne framför mängden; han såg i benne endast en sjuttonårig dame med blomstrande kinder, förtjusande mun, svallande lockar, samt stolt figur, och räknade henne derföre utan betänkande till den skara, Om hvilken han en gång för alla sagt, liksom Dödens engel: J ären minal, Om vi nu ville nedlåta oss att taga plats på hundsvotten, sf den släde, som med ilande fart bortiförde kammarjunkaren och Constaner, skulle vi endast få höra en ny variation öfver de i kurtisörens konversation alltid återkommande änsnen; samma stående termer, samma, i ordentigt cirkulationsbruk begagnade komplimenter... Men det skulle utan tvifvel för 03s vara ganska tråkigt att ännu en gång rödgas lyssna till dessa utslitna fraser. För Constance hade de doek alla nyhetenvs behag; hon hade aldrig hört dem förr, och de underläto ej heller att på henne göra ett starkt intryck. Constance var alldeles ovand vid kurtisens blomsterregn. Hon hade ännu i behå!l den mer än enfaldiga tron, att det måste finnas någon mening under ord, då de med fuilt allvar, utan tvång, af en mean uttclas, liksom hon trodde hyckleri och osanning endast kunna finnas ko; brottslingar, men ej vara en gouterad agent