Aftonbladet – 30 september 1846, sida 2

har då icke hr Theorell? Zz Man lider i den mån, som andra synas lyckligare! Man njuter deraf, att man tror sig lyckligare än dem! Så beskaffade känslor tillhöra djefvulen, skulle vi tro; men icke menniskan annars än högst undantagsvis, nemligen då hon sjunkit så djupt, att hon står på gränsen till diaboliskt sinne. Vi hafva ej sett taflan af vårt slägte i derna dager. Menniskor lida vanligen, då de se sig orättvist uteslutna från en lott af lycka, som andra pjuta, men hvartill de borde vara lika berättigade. Så snart, åter, de bekomma sin del med iden allmänna välgång, som enligt väsendets beskaffenhet är ett kraf för alla, utgör det just deras glädje att se andra lyckliga vid sin sida; men alldeles icke behöfves det, såsom br Tb. säger, att hafva de andra under s:g och se sig af dem afundad, för att ega lifvets lyckan. Detta — att vilja vara på ett rättmätigt sätt (d. v. s. genom lag och samhällsinrättning) lyck1I:g sjelf, och hafva andra lyckliga utmed sig — är mensklighetens normalkänsla; och den uttrycker också med detsamma den allmänna önskan efter jemlikbet, som gör sig gällande bos alla friska och starka sinnen; då deremot de begge ytterlighetern2, att antingen, på ena sidan, vilja vara öfversittare, eller, på den andra, gifva sitt bifall till att vara undertryckt och plågad af sina likar, utgöra fenomener af psychisk sjuklighet och svag själskonstitution; det förra nemligen, af tyranniskt sinnelag, det sednare af slafsinne. — Men br Th., com nödvändigt ville nedgöra Jemlikheten, har i sin beskrifning på menskligheten slagit öfver målet, och, i stället för att tala om slägtets normalkänsla, kommit till en af ytterligheterna, en af de exceptionella känslorna, Afunder, och på förutsättningen af denn:, såsom allmän, konstruerat sin statsfilosofi. Vi hade att afskrifra Lkela boken, om vi skulle framhafva hvarje sofism den innehåller, och derjemte visa alla inkonseqvensern:; då hr Th. på en sida knappt hunnit göra en deduktion, förr än hen litet längre fram har de vackraste och mest rörande ordalag för raka motsatsen deraf. Så t. ex. heter det sid. 34: Ja, från kulturens fortgång, från dess högsta uppstigande och dess mest vidsträckta utbredande, har menskligheten att förvänta ett jemnt fortskridande till den Jemlikhet, hvilken ensam låter i samhället, och med dettas bestånd, realisera sig: jemlikheten i välfärd och belåtenhet, fastän icke i fördelar. Att under detta fortskridande den varlottade icke må blifva loitiös, vare sig i hvad kulturen eller hvad allmänna välståndet förvärfvar, det är ofelbart en samhällets angelägenhet, och den största af alla; och högst af nöden är, att denna angelägenhet bevakas. Men den skall bevakas af samhället, och på samma väg, som är den enda för all möjlig sambällsförkofran. Den bögre naturens utvickling skall bevaka den lägres angelägenheter. Upplysningen, kännedomen af samhällets sanna behof och fördelar, skola taga den vanlottades rätt under sin vård. Mensklig upplysving och sambhällsupplysning skola för honom uträtta hvad ban sjelf icke kan uträtta, hvad han endas: kan gerom fruktlösa försök förstöra. Hvad är nu sagdt med detta? Innehåller det någonting, så är det detsamma som den hberala sidan af politiken just vill och arbetar för. Hr To. medgifver kär en jemlikhet i -välfärd och belåtenhet. Han bifogar straxt: fast icke i fördelar. Men skall det verkligen vara en jemlikhet i välfärd och belåtenhet, så måste det tillika vara en sådan i en hel mängd fördelar, också, så vida icke den förra skail blifva illusorisk. Dit hör t. ex., bland många andra, fördelen att vid riksmötena få genom ombud, som man sjelf valt, bevaka sin talan till försvarande af välfärden, och belåtenheten. Finnes ej jemlikbet medgifven åt detta försvar, så går också välfärdens jemlikhet upp i rök. Och dit vill väl hr Th. hafva den, ehuru han varitangelägen att gifva sina ordalag all salvelse. Att, deremot, medborgare skulie göras jemlika i alla fördelar (t. ex. i egendom, i själsegenskaper 0. s. v.), har ingen af br Th:s motståndare någonsin påstått. Har han polemiserat mot sådant, så har han följaktligen talat i vädret. Och hvad är det han vidare här säger? At: den vanlottade icke skall blifva lotilös i fortskridandet till jemlikhet,! Han erkänner detta vara samhällets pstörsta angelägenhet: men — den skall bevakas af samhället! Godt. Fivilka utgöra samhället? Månne den konservativa elter den lyckligast lottade minoriteier, de rike eiler maktegande ensamme äro det, efter br Th. vill, att de och inga andre skola bevaka de vanlottades fortskridande till jemlikhet? Hvilken omätlig inkonseqvens eller oreda förråder icke detta? Han har i hasten råkat uttrycka hvad som ordagrannt är progressisternas mening. Ty,l då samhället innefattar enheten af alia (och 4 LIG . ee m Ar sl AA i I KA. nr Ar RR