Aftonbladet – 30 september 1846, sida 2

åten. Kammarjunkaren bief allt djerfvare i sina uttryck, då han fann att Constance hörde bonom med välbehag, cch hennes bänförelse stegrades, som sagdt ör, för hvarje ord. Stutligen när slädpartiet var på hemfärden och månan spred sitt luiva sken, som stämmer bjertat så vekt, då dristade den galanta kurtisören att rycka fram med några ord, som för hvar och en, hvilken icke lärt sig att kurtisens ömma språk och suckar endast äro alt anse såsom tonerna från en uppdragen speldosa, läto alldeles som en komplett kärleksförklaring. Nu försvann helt och hållet den lila smula sundt förnuft, som vår romantiska svärmerska ännu hade i behåll, — hon var redan lingt inne i sina drömda himlar, och i et rus af salig förtjusning utropade bon: Din för evigt! och sjönk mot kamimarjunkarens bröst. Kammarjunkarens öfverrasknivg var oförliknelg. Den af honom upprepade frasen, på hrilker han erhöll det ömma svarei, bade han väl tusende gånger förr begagnat och derför endast fått tillbaka ett småleende, eller ett ögonkast ... men nu: Din för evigt! Hvilka högtidliga ord! Och femnieget sedan! Sådant var alldeles utom hans beräkning, och han hade aldrig tänkt på, att ban så kunde blifva tagen på sina egna ord, eller att ett så allvarsamt penmäle kunde följa på endast ett skämt, ett oskyldigt raljerin. Maken till surpris bade han aldrig hört talas om; han blef yr i bufvudet af luiler förvåning och var några ögoubiick en högst miserabel älskare. Ena bättre känsla i hans bröst uppmanade honom att genast, på ett grannlaga sätt, upplysa den unga flickan om