Aftonbladet – 26 september 1846, sida 2

Vid denna tid var jag sjelf nästan helt och hål!et en främling i den krets, som jag då så nyligen inträdt uti. Jag var derföre nödsakad göra åtskilliga omvägar, innan jag kunde koma den person på spåren, som, genom mina upp-! täckter i kab nettet, vickt min nyfikenbet. Slutligen 1 ckades jag, alt på diplomatiska vägar utforska, att!mannen, som bar det abetydelsefulla förnamnet Amandus, var en kammarjunkare, som dertll var begåfvad med det icke mindre :jufligt klingande familjenamnet: von Liebing. Ea af mina bekanta åtog sig att un-: der någon improviserad förevändning presentera mig för honom. Duet skedde. Jag blef, då presentationen försiggått, sanningen att tillstå, ganska fl:t, såsom det ofta plär gå, då man låter sin fantasi på förband göra fria utkast. Jag hade nemligen före:tällt mig, att hos denna iman, tre unga damers ideal, finna någonting å la Don Juan, någonting lejonaktigt, nägonting superlasivt Den man, som nu stod remför mig, bar dock alls intet tecken ull några al dessa egerskeper. Det fanns visserligen i bans yttre all anledning ait kalla honaom för en ganska hyggli? person, men något ovanligt sökte man der förgäves Hela menniskan var af det mest alldagliga och obe tydliga sleget och egde ingenting, som kunde tilldraga sig nigon um, pmärksamhet framför mängdea; bans figur, autetsdrag, kostym, allt var ganska spprobsibelt, mena ingenting var originellt eller anmärkuingsvärdt. Ögonen — jag måste väl särskildt tala om dem, ty af poeterna hafva vi väl tzszende gånger fått veta, att ögat är själens spegel och känslornas telegraf — ögonen voro, :omn jag tyckte, languisanta ända till sömnaktighet, hvilket uttryck ännu mer fulländades al ögonleckens släpande rörelse, men kanske fanns dei uti demnågot af det der xsmäktande ljufvar, som det icke är Ibvar och en gifvet att förstå sis p3, det är så