Aftonbladet – 26 september 1846, sida 2

egenskaper till likhet med de förres. Det är då endast egenskapernes bruk, som rönet kan komma att angå; och det måste bestå deruti, att söka hindra de bättre lottade från att öfverträffa de andra i något bruk af sina förmögenheter, Lyckas man häruti; så bör deraf uppkomma den önskade jemlikheten och kunna sträcka sigsicke allenast till sjelfva bruket af kroppsoch själskrafter, utan ock till åtnjutande af de produkter, som deraf erhållas. Det kan omöjligen förbises, att då hela den diskussion, .som här är å bane, angår tvisten emellan br Theorell -ech de konservative 3å ena, samt Brr Richert och Geijer jemteden liberala pressen å andra sidan, och då det egentligen är de sednare, och deras ideer som hr Th. företagit sig att vilja bekämpa, så är det äfven hans skyldighet, att upptaga deras satser sådana de befianas, och icke något annat; ty eljest skulle ban ju med samma skäl kunnat tala om de bekanta Erik Jansarnes religionsbegrepp eller den beryktade mördaresekten Thugs 1 Indien, och anföra orimligheten af deras läror såsom e!t bevis, att hrr: Richert och Geijer hafva orätt. Iakttager man detta, så blifver nästa frågan: Finnes någon enda af de politiska reformvänrerna, som någonsin uppställt den satsen att alla menniskor böra blifv: lika lottade i allt hvad till deras njutning hörer? Har någon af reformvännerna någonsin tänkt på att hindra de af naturen bättre lottade att öfverträffa de sämre lottade i bruket af sina förmögenheter? Om denna fråga åter måste besvaras med nej, så följer dernäst den tredje: Ar det icke oärligt, är det icke lågt af den, som icke vill anses antingen endast för en urskilningslös fantast, eller för en simpel bränvinsadvokat på den statsfilosofiska diskussionens område, att, på sätt hr Theorell här synes hafva gjor!, helt-ogeneradt på sina motståndares bekostnad Jjuga sig till en hop premisser, för att sedan få desto beqvämare husera med bevisningen? Det är icke en, utan många gånger, som vi anmärkt denna föga hedrande manöver hos våra korservative; vi upe pehålla oss äfven denna gången dervid, och apostrofera den i något stränga ordalag, emedan man redan alltför länge förbisett dylika tilltag att sätta sig öfver det skickliga och operera med skrän i stäliet för verkliga argumenter, och emedan man ingenstädes kan komma hvarken i ett eller annat, så länge det icke blir antaget såsom en nödvändighet för enhvar, som framträder för att tala öfver dagens frågor, att i logiskt hänseende iskttaga en viss anständighet; och vi fråga, om icke hr Theorell höri öfverskridit alla gränser då hant. ex. omedelbart efter nyss citerade stycke kan, med afseende på vederläggande al professor Geijer, yttra sig som följer: Ickeatt njuta naturens gåfvor, icke att utvickla hennes anlag, men att förknappa hennes frikostighet, stympa hennes förmåga, vore således första villkoret för upplösande af jemlikhetens problem. Detta vilkor borde vara omöjligt; och just derföre är det kavhända icke omöjligt. De af naturen i någon högre mån gynnade äro vida underläggne i antal. Emot dem är säledes användbar en ofantlig öfvervigt i armstyrka; denna beröfvar dem lätt ej blott hväd de med sin större skicklighet förvärfvat, uten ock bruket af sjeifva skicklighetev; och äfven lusten att bruka den måste genem erfarenhet häraf snart försvinna. Resultatet af allt detta skulle verkligen kunna blifva ett visst jemlikhetstillstånd; och exempellära icke saknas på betydliga framsteg i dess realiserande. (Forls. e. a. 8.) — Uti andra delen af Joban Henrik Kel!lgrens samlade arbeten berättas om ett experiment med animala magnetismens applicerande på en piga, hvilken deraf blef clairvoyante, så att bon, fastän sofvande, kunde se och omtala allehanda ting både ifrin den fysiska och andeverlden. Enligt Kellgrens beskrifning på deuna seance, dervid der qvicke och snillrike poeten sjelf lärer varit närvarande, hade man på den tiden antagit att serskilda andar talade genom ett sålunda magnetiseradt subjekt, och den omförmälda pigan hade haft till sin tjenst två sådana, hvilka en i cender framkallades af magnetisören och af hvilka den ena hette Anna Stina, den andre Lars Anders. När nu clairvoyaneen hade inträffat, och åskådarne anmodades att göra andarna frågor, så tilldrog det sig att en af de förra framställde åtskilliga i sig sjelfva ganska enkla spörsmål, hvilka anden icke ville besvara; och då magnetisören, brydd häöröfver, förklarade att andens egenskaper rättade sig efter det magnetiserade subjektets tempera AE Fm RANA rede FR RR Fr TR 27 a gt AR OR FR Rn a STON