Aftonbladet – 26 september 1846, sida 2

De unga damerna tycktes, å ömse sidor, mindre belåtna med upptäckten af denna nya nsjälarnas sympathin och suckade på en gång ganska djupt, hvarefter de något tvärt, och raindre ömt än den eviga vänskapesn borde medgifvit, åtskiljdes. Knappt hade dessa båda lemnst rummet, förr än ännu en liten förtjusande vårsippa in kom i mitt kabinett. Hon var alldeles ensam och syntes mycket echåfferad. Sedan hon bevärdigat mig endast med en likgiltig blick, stannade hon i fönsternichen, till hbälftea dold bakom gardinerna; men tre bjertliga sucker från hennes barm nådde mitt öra och förrådde, gecom fin känstofulla tskt, att också denna unga skönhet trasslat in sig i kärlekens alismäktiga garn. I detsamma ljöd dansmusiken och den suckande skyndade åter ut. En förlåtlig nyfikenhet dref mig nu till fönstret, som hon lemnat, och på rutan läste jag namnet: Amandus skrifvet med en fin fingerspets och endast ofulikomligt öfversuddadt. Izom en ganska kort stund hade jag sålunda helt oskyldigt blifvit invigd i trenne uoga hjertans, troligtvis aldraheligaste hemlighet Dei är sant, alt denna hemlighet vVisserligenNicke vore syrnerligen intressant; men det vidlåder oss dock alla en viss benägenhet ati veta just sådant, som ålls iekeangår 053, och till och med de lumpnaste bigateler kunna skaffa sig intresse, då de bemantla sig i en mystisk skrud; detta är elt gammalt knep. Imedlertid tänkte jag för mig sjelf: Den der Amanrdusn, det mätte vara en veritabel riksförtjusare, som så kan sätta swå hjertan i brand. Ena vaniigstac. kars menriskoson blir stolt och triumferande då an föriår upptända en enda liten låga men denna utomordentlige! — tre flammor på en qväll och, hvem vet, karske äcdå flera Jag måste göra hans bekantskap, det kan V:ri både angeaämt och lärorikt Också