Aftonbladet – 26 september 1846, sida 2

är tillräckligt märkvärdig, för att karakterisera honom såsom tänkare. Vi måste härvid först ordagrannt citera följande stycke: Ve den, som: förhäfver sig öfver sin like, och glömmer, att allt menniskoslägtet är skapadt af ett blod! Att stå högt bland sina likar förtjenar ingen miadre än den, som icke vet, att i hvad dyrt och heligt är för menniskan gifves intet företräde. Inobillar sig någon vara annat, än en enkel menniska; han kan endast vara mindre än det. Jemlikhet således är med rätta mensklighetens fordran — och den låter förnimma sig i hvarje väl danadt menniskobröst, under purpurn och under armodets drägt. Ja, ve den vanlottade, som icke förnimmer den! Kan man läsa någonting vackrare, hyggligare, kristligare än detta? Och än mer: kan man uppställaett mera omfattande anspråk på jemlikhet? Men denna ton räcker icke länge. Strax derefter kommer en annan tonart: Men denna mensklighetens fordran, är det väl den, som allmänt kallas den naturliga jemlikheten? Ar det den, som förordas af personlighetsprincipens förespråkare i det arbete, hvarom här företrädesvis är fråga? Huru öfverensstämmer begreppet om denna menskliga kallels2, i hvars hörsammande vår jemlikhet består, med begreppet om de fordringar, som han i personlighetens namn ville göra gällande. Menskligheten blyges öfver det sätt, hvarpåjemlikhetens anspråk bifvit utkräfda. Sjelfva ordet har råkat i vanfrejd. Man undviker des3 bruk, under det men förfäktar sjelfva saken, som dermed betecknss. Ty det är icke jemlikheten föräclad och bättre förstådd, som man vill bringa i utöfning. Det är samma oäd!a, oäkta jemlikhet, hvilken man vill upplifyva, men med förtigande af nsmnet, det skuldfria namnet, liksom hade från detta, och icke från de irriga begrepp om saken, dem man icke öfvergifver, härflutit alla de afskyvärda följder, för hvilka man blyges. , Här finner man redan, huru hr Theorell a! alla krafter slår på sin gonggong, för att med dess ihåliga ljud samla, åhirare omkring sig. Sedan han sålunda fått dem att lyssna, rycker han litet närmare fram: Vid användning i samhällslära har det vanliga begreppet om jemlikhet innefattat ett menniskan medfödt anspråk, oberoende af all hennes egen medverkan. Sålunda har man just i det rena naturtillståndet velat finna menniskorna jemlika. Det är dock icke sådana, natu-en danar dem; och under hennes hand utvecklas de ej heller dertill. Hon frambringar dem starka och svaga, till kroppen och likaså till själen, och för öfrigt med ganska olika anlag och egenskaper. Hon gör dem vackra och fula, milda och hårda, öppna och förbehållsamina, deltagande och egoistiska, frikostiga och karga. Och ledas dessa fallenbeter och förmögenheter i sin u!veckliog endest af naturen sjelf; så utveckla de sig till förökad olikhet. Detta stycke innefattar redan eit par bastanta sofismer, som en person med br Theorelis bildring borde anse långt under sig. Den första består deri, att han med flit — eller möjligen af okunnighet, hvilket icke vore stcri bättre — sammenblander det slags jemlikhet som kan existera i naturtillståndet, d. v. s. den som är till genom frånvaron af alla sSamhällsband och gör bvar och en bervende bloti af sin individuella fysiska styrka, med den jemlikhet irom sambhillet, hvilken hvarje tinkande föreställer sig böra öga rum såsom ett tillstånd af rättigheter cehb pligter, lika bindande för alla medborgare i förhållande till det bela. Den zandra sofismen, hvilken är så grof, att det är en verklig skam för en man med riågon bildning att våga sig fram dermed, består i den ömkliga invändningen, att naturen ej skapat menniskorna lika till kroppen, utsn att somliga äro långa ock smala, andra korta och tjocka, och likaså till själen, då några äro qvicka, andra domms 0. s. v. Det måste vara mycken fråga underksstadt, om det är möjligt att prostituera si, mera, än då men i bevisningsväg framkommer med dylika argumenter, och vill insinuera, att jen jembkhet i rättstillstånd inför samhället icke skall kunna existera, derföre att den ena menniskan är lång och den andra tjock, den ena enfaldig, den andra ett snille! Och likväl fortsättes detta eyniska arsumentationssätt hela vägen: : Endast ett konstens verk vore jemlikheten, i fall den någonstädes skulle kunna framvisas, sådan man i samhällsläran använder den. Ty sådan realiseras den ej annorlunda, än att menniskorne blifva lika lottade i allt hvad till deras njutning länder. Detta blifva de aldrig genom någon naturverkan; och äfven med konst vore det visserligen icke läst ett försätta dem i ett sådant tillstånd. Att förhöja de af naturen sämre lottades egenskaper till likhet med de bättre lottades, vore väl nemligen ett fåfängt försök; och föga mer torde man falla på den tankan att försämra de sednares NS TEE ELLE IENRE SNRA TE ETEN TITT KT ENAT RE