Aftonbladet – 17 september 1846, sida 2

afreser till Sankt Petersburg, så nödgades jag fara landvägen dit, och dertill har jag icke råd, ty jag bör lemoa Malaga i en oberoende sällning. Skulle jag icke vaka öfver denna flickas framtid, den enda qvinna i verlden, scm någonsin har förstått mig. Malaga finner mig ädel; hon finner mig till och med vacker. Malaga kan väl vara mig otrogen, men hon skulle för mig kunna.... — Hoppa in i pappersskärmen och helt beqvämt åter falla på sin Läst, föll honom Clementine i talet. — OO! ni känner icke Malaga! sade kaptenen med mycken bitterhet och med en ironisk blick, som gjorde Clementine tankfull och orolig. Paz fortfor: — Farväl, j unga träd i denna sköna Boulognerskog, der de älskvärda parisiskorna promenera och der den landsflyktige tycker sig ba återfunnit ett fädernesland! Jag är öfvertygad att mina ögon aldrig skola återse träder i YAlGe de Mademoiselle eller dem på la Route des Dames, eller något af Frankrikes herrliga löfträn. På Asiens kust, åtlydande den som jeg begärt till öfverberre, och kanhända förme. delst mitt mod och mitt förakt för lifvet hunnen till den böjd, att jag sjelf får antöra el! regemente, torde jag sakna de Elyseiska fälten torde jag sakna Malaga... den Malaga, som jag nu menar. Des.a sissta ord sades..med en blick och er ton, som kom grefvinnan attoskälfva. i laga Wmycket högt! I frågade Clementine. — Ni älskar således Malaga