Aftonbladet – 17 september 1846, sida 2

— Om jag älskar henne? Jag har ju för henne uppeffrat den heder, hvilken vi män annars aldrig vilja uppsffra. — Hvilken heder då? — Den, att stå flickfri, ren och ädel inför den: ögon, hviken vi älska öfver allting på jorden. Erter detta svar iakttog Thaddeus den mest ogenomträngliga tystnad. Han bröt den först då de kommo till Elyseiska fälten, i det han, pekande på en byggnad af bräder, utropade: Se der är cirkus! Några ögonblick före middagstimman begaf han sig till ryska ambassadhuset och derirån till ombestyrandet af några andra affärer. Följande morgon, då grefven och grefvinnan vaknade, hade ban redan arest till Havre. — Jag förlorar en vän, sade Adam med tårarne i ögonen; en vän i ordets vidsträckta mening; cch jag vet icke hvad som kunnat förmå honom att fly mitt hus, liksom men flyr undan pesten. Vi äro icke sådana värner, som kunna bli oense för en qvinnas skul, tillade ban, i det han skarpt fixerade Clementine, och imed!ertid ... allt hvad ban i går sade om Me2laga ... Han har dock aldrig vidrört... ne icke ens den yttersta fingerspetsen af denna flicka. — Hur vet du det? frigade Clementine. — Jo, jag vet det och vet det med säkerhet. Liksom d:n morbror cc många andra, var jag nyfiken att se mademoiselle Tu quet. Jag talade med benre ensam, och den stackars flickan sade mig att hon aldrig, så länge hon lefver, kan för sig förklara kapten Paxs gåtlika