Aftonbladet – 15 september 1846, sida 3

Nu kunde Malaga icke längre afvärja en känsla af fasa. — Mitt barn, sade madam Chapuzot, det der missfostret . . . En karl, som åtnöjde sig med att betrakta en vacker flicka, sådan som Malaga, utan att ens vidröra hennes hand och utan att yttra ett ord om kärlek — han kunde, enligt madam Chapuzots mening, icke vara annat än ett missfoster. — Det der missfostret tämjer dig blott, för att sedan förmå dig till någonting brottsligt eller olagligt. Guds död! om du skulle bli stämd inför assisdomsto!en, eller ... hvad som komrer mig att rysa från bufvud till fötter, bara jag tänker derpå ... om du skulle blifva insatt på korrektionshuset ... om ditt namn skulle komma att stå i tidningarna ... vet du hvad jag skulle göra, om jag vore i ditt ställe? — jo, jag skulle för säkerhets skull underrätta polisen om förhållandet, endast för att förekomma alla ledsamheter och från dig afvända alla misstankar. En dag, då de aldragalnaste ideer gäste uti Malagas hufvud, och Paz, efter att hafva aflagt sitt besök, hade, som vanligt, lagt ett par guldstycken på spiselkarmen, tog hon pengarne och kastade för hans fötter, ropande: — Jag vill icke veta af några stulna pengar! Kaptenen upptog pengarna, gaf dem åt Chapuzot och återkom icke mera. Clementine var, under hela denna tiden, på landet hos sin morbror, markis de Ronquerolles, i Bourgogne. När pu truppen vid cirkus icke mera såg dea