Aftonbladet – 15 september 1846, sida 3

fjlernar (de högre och lägre) i staten — så har plv -Iraliteten en tydlig probabilitet framför minor -Iteten, att träffa det för samhället rättaste, eme ildan den just måste vilja det; hvaremot gar -Iska många minoriteter af sina parcell-motive uIdragas att icke vilja det. Och det är bekan alt den, som vill söka sanningen, finner benn förr, än den, som icke vill komma till henne möte. Frågan om mer eller mindre kunskape gäller icke här så mycket som hr Fb. tror iTy om i ett visst öfverläggningsimne plurali Iteten icke besitter nog kännedom, så ligger de Joundvikligen i dess intresse, att skaffa sig upplys ningar derom af verkligt kunnigare, och derefte rätta silt beslut. Detta gör pluraliteten alltid Iså fort ämnet är af vitalt slag för de röstande eget väl. Skulle man till en pluralitets afgö rande öfverlemna frågan om någon institution månen, då kunde de delibererande väl se sa ken med så likgiltiga ögon, att de förfore lätt. sinni,t vid beslutets fattande). Men icke så : de slags samhällsämnen, hvaröfver hr Th. skrifvit När man således måste erkänna, att, med förutsättande af sjelfva det lägsta motiv för menniskors handlingar — den egna nyttsn — probabilitetsföreträdet ligger på flertals-systemels sida, så måste detta gälla ännu mera, om mar antager högre bevekelsesrunder. Af allt detta sammanlagdt vill då synas, at! det gamla ordspråket vox Populi vox Det icke måste sakna sin goda grund; och det är besynnerligt noz, att ej br Th. påmint sig det, då uttrycket både är klassiskt och ofta blifvit begagnadt af sjelfva 1t1heologerne. Ett annat ordspråk: fyra ögon se mera än tvi,, hvilket mycket allmänt plägar anföras i fråga om flera personers tillkaiiande vid sakers afgörande, talar också för pluralitetssystemets företräde framför minoriteternas. Vi, för vår del, hafva ingenting stödt på dessa ordspråk och vilja ej heller göra det nuv, emedan vi, såsom sagdt, alltid utgått från rationella bevisningsgrunder och ej från dicta classica. Men hr Th. borde icke hafva förbigått dem vid detta tillfälle. Påståendet, att Flertalets (det vill bär säga: en Nations, i så stor helhet eller afdelning den för ett ifrågakommet ämne uttalar sig) makt skulle vara råhetens (lögnens, våldets), strider vidare emot hela civilisationshistorien i stort. Hr Th. erkänner otvifvelaktigt christendomen för ett civilisationssteg inom menskligheten. Till hvem vände sig christeaodomens införare med sitt tal? Till folket, till massornar. Skulle man icke kunna förekasta horom det samma, som man nu alltid förer i munnen, att flertalet af folket eller massan är okunnigt i alla dessa höga ämnen, och att Christus derföre hade bort vända sig med sin nya lära till någon i skrifterna kunnig minoritet, rågot sanbedrin, någon judisk för saken nedsatt religionskommitte, för att få sin nya lära af den pröfvad och antagen? Men gjorde han det? Utan tvifvel samtalade han också med de skriftlärde och fariseerne (den tidens konservative); men icke uteslutande med dem, utan hufvudsakligen med folket. Hvad kunde vara orsaken? Säkert besutto de skriftlärde flere kunskaper i religionen, än alla ) Likaså, om de veta sina beslut, ehuru angående fäderneslandet, dock, till följd af representationsmaktens nära nog neutraliserade skick, medföra ganska liten verkan till det allmännas båtnad; då det är klart nog, att de delibererande ej kunna gå till väga med fullt intresse. Så har fallet till en stor del och i flera frågor varit med våra riksdagar hittills; och deraf en möjlig, en ganska förklarlig lamhet, nära slapphet, hos flera riksdagsfullmäktige, hvilket allt följaktligen gifvit majoriteternas tankar mindre värde och tillförlitlighet. Helt annat blefve, om, genom förändring i representation och riksdagssätt, majoriteterna viste sig någonting af vigt kunna uträtta; då de också säkert med yttersta nit, just af eget vitalt intresse, skulle sköta affärerna, skaffa sig alla behöfliga underrättelser, och rösta på ett för nationen och samhällets helhet afgörande godt sätt. — De kunde då icke falla i händerna på så beskaffade folkledare, hvarom man så gerna talar, när man vill sätta det progressiva systemet i miss-! kredit, och med hvilka man förstår egoistiska ränksmidare och politiska bedragare. Ty när nationen vet, att de förekommande frågorna äro af lifsvigt för dess eget bästa, och tillika känner, att dess eget afgörande i frå orna medför en genomgripasde verkan till detta bista; så drages dess pluralitet oundvikligen af egen fördel, om ej af något högre, att alltid med största uppmärksamhet se sig före att ej af någon bedragas om det rätta och ej föras bakom ljuset i afseende på medlen till dess verkliga vinnande. —