Aftonbladet – 5 september 1846, sida 2

— Moarguerite!... bästa Margueritel... Är det ni? Marguerite tog ett par steg tillbaka och nedfällde sin spade. Vid det svaga sken, som upplyste denna del af grottan, hade bon sett Ernestine, blek, böjd af ålder och sjukdom. Stödd moa sn sons arm styrde baronessan sina vacklende steg mot Marguerite. Marguerites bleka ansigte ötverdrogs af en lifig rodnad. — Jag ville icke se henne, ropade hon helt bögt, vändarde sig till Maurice. Unge man, det ligger en grymbet uti art sammanföra och ställa inför bvsrandra tvenne qvionor, hvika sett hvarandra så alldeles oiika mot hvad do äro nu för tiden. — O, tadla icke Maurice, yttrade Ernestine i bönfallande ton. Det är mit fel ensamt. Jag har envisats att vilja komma och störa ert lugn. Jag ville se er, tala med er. Jag hoppades att Hi, oaktadt er kärlek till ensligheten, ej skulle vägra att afhöra eo mors tacksägelser, för det att ni, i egenskap af siägting och gsrmal vän, värdigas beskydda hennes barn. Marguerite svarade icke genast. Hon fästade sin blick på baronessan, och då hon såg hennes ihåliga kinder, hennes slocknande ögon, hennes grå bår och hennes djupa sorgdrägt, tycktes hon Jeta efter den sköna och blomstrande upga flekan, som kon såg for tretto år sedan, Esnestine var, å sin gida, alldeles förfärad ötver de härjnipgar tiden åstadkommit på den allvarliga cch mera manliga skönheten hos kogungen3 i Pelsoux dotter. (Slutet följer.)