Aftonbladet – 4 september 1846, sida 2

— Helsingborgsposten, berättar, att hr Leja. handlande i Stockholm, som förlidet år skänkt till Ramlöra brunn medel att uppbygga en särskild paviljoog för de artificiella vattnens serverarde m. m., den 40 sistl. Aug. aflemnat till brunnsfattigdirektionen en testamentarisk disposition, hvarigenom han skänkt efter sin död sitt vid Ramlösa egande hus med möbler och inventarier till Ramlösa fattigförsörjningsanstalt, och ställt vården och användandet deraf under samma styrelse, som af Konungen är tillförordnad öfver Carl Johans Fattiginrättning derstädes. — I anledning af den oro, som i åtskilliga af landsorterna säges förspörjas, förmodligen hos en och annan stor godsegare, öfver de fallande spanmålspriserna, yttrar i dag Allehande följande: Här i hufvudstaden har man helt andra tankar. Visserligen ba några obetydliga partier spanmål blifvit torgförda från provinserna kring hufvudstaden och, förmodligen af penningebrist, sålts till lägre priser. Men detta eger nu mera icke rum, utan priserna hafva åter uppstigit och komma efter all sannolikhet att ytterligare stiga, kanske till 44 å 15 rår tunnan för rågen. Orsakerna härtill äro flera. Dels äro landets förråder af säd betydligt, om icke helt och hållet, uttömda, dels lärer rägskörden, såväl i norra Tyskland som i synnerhet i Holland, varit under medelmåttan, så alt ordres redan lära ingått såväl till Norrköping som till Stockholm om leverans för Hamburg och Amsterdam af råg till temligen betydliga partier, dels bidrager potatessjukan att öka behofvet af säd, dels är slutligen årets gröda så fullvigtig och väl bergad, att den kan med fördel exporteras. Vi tro således, att landtmannen kan hafva godt hopp om att få sin vara skäligt betald., De här nämnda förhållanden äro väl för det mesta sanna, och, hvad angår de omtalade nordres på spanmål, hafva vi visserligen hört dem omtalas, men förmodat berättelserna till stor del utgångna ifrån samma håll, som äfven genom andra utvägar eftersträfva spanmålens fördyrande. Vi anse det likväl helt naturligt och ganska välgörande, att spanmilsprisen, efter en lycklig och gifvande skörd, nedgå: fullt öfvertygade att de icke kunna, nyss efter ett svårt missväxtår och under det prisen b behålla sig höga på utländska saluplatser, falla till vanvärde. Det är för svenska jordbrukets egen fördel som vi anse, att t. ex. i allmänhet ett pris af omkring 42 å 43 rdr för rågen och 416 till 48 för hvetet vore önskvärdt, då det på en gång lönar odlarens mödor och motsvarar förbrukarnes billiga fordringar. Transportkostnaderna gör2, att landtbrukaren, äfven med en fri eller obetydlig införselstull, vore befriad från den då så onödigt befarade utländska medtiflaop, samt att landets spanmålsköpande befolkning ändock är betryggad emot en så öfverdrifven utförsel, alt brist på dessa vigtiga sädesarter här kunde ifrågakomma. Vi tro, att iordbrukande klassen i detta afseende borde börja att inse nödvändigheten af denna sannings erkännande. Den gilver eljest sjelf styrka åt ett felskt system för hande:n med dess egna behofsartiklar, som vida svårsre drabbat och drabbar den sjelf: emedan det är på jordbrukets uppoffringar, som nu hela vårt prohibitifsystem hvilar.