Aftonbladet – 4 september 1846, sida 2

en rörelse, liksom för att åter inträda i hyddan, tillika med sin son. — Mor, frågade barnet, oskyldigt; var det icke konungen i Pelvoux, den der namnkunnige trollkarlen, hvarom ni berättat mig så många historier? Det var ju han som, med djefvulens tillbjelp, uträttade så vackra saker, och som slutligen blef strypt af denne, emedan deras kontrakt var till ända? — Ja, svarade modren, i det hon kastade en sned blick på Maurice; och det är att drifva gäck med en kristen qvinna, då man frågar henne om saker, hvarpå satan ensam kan svara. Förbannad vare konungen i Pelvoux cch hela hans afskyvärda stägt! Denna förbannelse sammanpressade Maurices bjerta, ehuru han aldrig hade personligen känt den ädle, storsinte man, öfver hvilken den uttalades. Utan att dock ge sig tid till att utforska orsakeå till denna grymma otacksamhet hos dalens nya innevånare, återtog han i bönfallande ton, smygande elt silfvermynt i den eländiga qvinnans hand: — Här råder säkert nå, ot missförstånd. Den mannen, hvarom jag talar, var älskad och vördad i denna trakt, som då var blomstrande och fruktbärande. Han var fredsdomare i byn, den tiden det fanns en by här i bergen. Det var en man som med välgerningar öfverhopade alia dem, hvilka nalkades honom. Ja, det är omöjligt att icke ni har hört omtalas den lycka och det välstånd, som på den tiden var rådande här i trakten. — Då är det icke om konunzen i Pelvoux som ni talar, återtog qvinsan, något mildare