Aftonbladet – 3 september 1846, sida 2

mn tade att snart inkräkta de lägre regionerna Ingenting gaf, numera, det heraska och förfärliga landskapet den ringaste anstrykning af glädtighet. Dälderna voro utan grönska, utan bjordar cch utan vandrare. Sjelfva solen lifvade icke längre med sin närvaro denna vi!da na: tur, skonslöst öfverlemnad åt vintrens härjningar. De resande, hvarom vi tala, framskredc allena, midt igenom denna stumma ödemark. En bår, eller täckt bärstol, buren af tvennc hästar, framskred sakta och tycktes innehålls en sjuk person, att döma af fartens långsamhe och den försigtighet, hvarmed man sökte und vika att stöta emot på den trånga och ojemn: vägen. Ett slags mulåsnedrifvare, klädd i landets drägt, förde hästarne vid tygela och lif vade dem, tid efter annan, medelst tillrop och piskslängar. Denne man var icke annat än er legd vägvisare, fullkomligt främmande för de personer han ledsagade, och man kunde af han likgiltiga min sluta att han föga biydde sig om att söka någon bekantskap med dem. Slutli gen kom en ung, bättre klädd man med et ädelt och regelbundet ansigte, ridande efter, in svept i en stor kappa. Han närmade sig, stunt efter annan, till bärstolen, för att vexla någr: ömma, vänliga ord med personen, som satt der uti, innanför de tjocka gardineraa. Emellani bannadess han strängt på vägvisaren, så ofta et falskt steg af bästarne, eller en för häftig pisk smäll hade givit någon häftig stöt åt biren Man skulle hafva sagt, att alla hans tankar til! hörde hans osynliga reskamrat, den han egnad en så uteslutande uppmärksamkbet, vid det at en ljuf och melankolisk röst, som då och d hördes från båren, uttryckte smärta och mat Itighet. : ). Den främmande herrn, som kunde vara om Ikring tjugufem år gammal, hade ett förnämt u! Iseende. Han var klädd med utomordentlig enke het; men då kans reskappa händelsevis öppns