Aftonbladet – 2 september 1846, sida 3

talade med liflig röst, i det han pekade på ber get le Follet: — Ja, jag har den öfvertygelsen att icke all hopp ännu är förloradt. Änyo skall man kom ma åt denna guldgrufva och då låta upparbet den. Man skall, om så erfordras, göra under verk, så att berget må bli tillgängligt för men niskojät, och man skall, medelst ältika, bort smälta klipporna, som Hannibal fordom gjord vid sitt tig öfver Alperna. Tron mig: så snar ryktet alt här fians en guldgrufva hinner sprid: sig, skola chemister, ingeniörer och alla slag lärde från verldens alla landsändar hitströmma och hvad som i dag synes oss omöjligt, torde om några minader förefalla ganska lätt. — Quo non morta!ia peclcera cogis, mum lade skolmästaren i nedslagen ton. — Om den der grufvans upparbetande ve:k. ligen kommer att sedermera företagas, sade Mi chelot och såg ogement tankfull ut, så vore de! väl rättast att vi nu på stället, medelst en lag ligen bevitinad och undertecknad bandling. gjorde våra rättigheter gällande, såsom de första upptöckarne af denna skatt. Martin-Simon nalkades dem leende: — Låten icke bedraga er af ett villosken, yttrade han, skakande på hufvudet. J ärer icke förtroliga med bergens beskaffenhet och i kännen icke alla de villkor en grufva måste förena, för att gifva riklig afkastning. Betrakten dessa klippstycken, hvarmed dalen nu äl! öfversållad. Tron j det skulle bli så lätt at undanrödja dem, eller att bana sig en väg mid emellan dem, äfven med användande af det fa belsktiga medel, hvarom chevalier de Peyra