Aftonbladet – 2 september 1846, sida 3

åldtaders exempel och kommo alla, hvar efter annan, alt trycka konuugens i Pelvoux känder. Troligen var det väl minga bland dem, som ännu inom sig med saknad tänkte på det rika byte han nyss undanspappat dem; men de läto icke märka det ringaste, och allt groll försvann snart, vid dessa ord, dem Martin-Simon tillade: — J begripen väl, mina goda vänner, att jag icke längre har för afsigt att för egen del bibehålla besittningen af de egendomar, dem j bruken. J veten att Jag aldrig varit särdeles sträng, i fråga om indrifvardet af arrendesummorna, och om jag skall säga sanningen, så användes de penningar, jag af er erhöll, endast till det gemensamma bäste, såsom till vägars iståndsättande och åstadkommende af allt slags förbättring inom vår dal. Räknadt från detta ögonblick, ären j nu allesammans rätte egare till de bus j bebon och do fålt j od:en. Vi skola, när j sjelfva åstunden, giva en laglig form åt denna min afsägelseakt. Glidjerop och handklappningar följde på detta löfte. Tanken att de hädanefter skulle vara egare till de gårdar, hvaraf de bittills ansett sig endast såsom arrendatorer, hänförde byinvånarne, och de öfverhopade sin fredsdomare med de mest högljudda tacksägelser. Medan detta tilldrog sig omkring Martin-Simon, kade ett särskildt samtal afsides uppstått mellan de fyra personerna, af hvilka en hvar hade i början ansett sig vara den ende medvetande af konungens i Pelvoux stora hemlighet. När nu uppmärksamheten fästades på dem, såg man chevaliern göra stora gester och ban