Aftonbladet – 2 september 1846, sida 3

LITTERATUR. I Kalligrafiska Skrifmethoden, eller Kalligrafien tiliämpad som grund för skriföfningarne inom Svenska Skolverket, med tillhörande Planschverk, af T. A. v. Mentzer; Sthm, hos L. J. Hjerta, 1846, 70 sidd. 8:o. 46 planscbblad i hbaffolio. I I och med detta lilla arbete är theorien utTIgifven och allmänheten meddelad, för den Mentzerska skrifmethoden, hvilkea redan tvenne år blifvit mer eller mindre begsguad inom åtskilliga dels allmänna, dels enskilda skolor. Hr löjtnant M. bekom d. 24 Aug. 1843 ett skriftligt yttrande af Direktionen för Vexelunderlvisningssällskapet i Stockholm, hvari, på anförde skäl, br M:s arbete förklaras förtjent a! synnerlig uppmärksamhet, psärdeles då methoden bör blitva högst nytvg för Folkskolor. Den antogs också gerast i Sillskapets Normalskola. Sällskapet hade förut uppdragit åt trenne af sina ledamöter att genomse och granska den ifrågavarande skrifmetboden. Des:e kommitterade bade efter fullgjordt uppdrag fällt det fördelaktiga omdöme derom, som grundlade sällskapets direktions utlåtande deröfver. Allt detta tillkännagifver en grundlig pröfning, och måste vara egnadt ait hos allmänheten väcka förtroende för saken. Hr Mentzers skrifmethod förtjenar kallas ett i sitt slag genomfördt vetenskapligt system. Det är, äfven som skönskrifning, bänfördt till rent matbematiska principer. Systemet är derjemte anmärkningsvärdt för sin egenskap att vara grundadt på största möjliga enkelhet. Hela bokstafskonstruktionen utgår blott från tveane slags grundformer: ovaler och räa linier, här af hr M. kallade staplar. Af dessa första, lä:tfattliga och enkla hufvudfigurer bildas alla de sammansättningar, som behöfvas för skriften i all sin omfattning. Övalerne ä;o af tvenne slag: grundovaler och bindovaler, hvilka skiljas genom en sins emellan något olika lutning, hvilken hos de sednare är större, men dock begge kunna inskrifvas i stilens grurdparallelogram, d. v. s. den, som utmärker stilens höjd, bredd och luning mot stilens grundlinie. Staplarne bestå af trenne slag: låga staplar, köga staplar och understaplar, hvilka bestämmas genom läget emellan antingen stilens grundlinie och 2:a linien (låga step lar), eller grundlinien och 3:dje linien (höga st.) eller 2:dra och 4:de linien (understaplar). Sam-. mansättn ngarne utföras antingen genom ovalers förening med någon af staplarne, eller ovalers förening med hvarandra. 1 förra fallet uppkomma ovalstaplar, hvilka kuvna vara enkla e:ler dubbla; i det sednare ovalbågar, som ock äro af flera sorter. Genom dessa grundformers användande bildas alla de regelbundna bokstälversa a, b, c. d, e, 9, h, i, l, Mm, n, 0, p, q, Yr, ty u, vy, WT, y, å, ä, ö, hvilka kallas :å, emedan de ega ovaten till grund för sin konstruktion. De öfriga benämnas oregelbundna, såsom ej i stånd att konstrueras Jå ovalen; de äro: f, 3, k, 8, f, Zz. För deras skrifning bar man således en särskild anvisning. . Den stil, som uppkommer blott genom dessa reglor och grundformernes (ovalers och staplar.) användning, kallas konturstil. För att nu göra denna vacker, måste tryckaing anbringas på särskilda delar sf konturerne, hvarigenom dessa blifva olika breda (eller, hvad man kallar tjocka, feta). Hr M. går lika systematiskt tillväga i afseende på tryckningens rätta anbringande, som i frågan om konturernes uppritning. Fan förkastar den rent cpiiska princip man vanligen antager för tryckningen. Han lägger i stållet härför en vida naturligare, nemligen handens olika sält att agera, då den skrifvande personen drar strecket ifrån sig (bildar uppstreck; så benämnda, emedan handen härvid liksom böjer sig), och då personen drar Srecket åf sig (gör pnerstreck). I sednare fallet (vid nerstreck) intöffar tryckning naturligen, emedan handen låter sin tyngd verka; hvaremot den vid uppstreck måste till någon de! upphäfva tyngden och höja de fingerspetsar, hvari pennan siter. Iirin sid. 34 till 49 meddelar förf. en utförlig cch mathbematiskt noggrann beskrifning på hvarje särskild bokstafs beståndsdelar och konstruktionssätt. Han kommer derefter till sammanskrifningen (bokstäfvernas förening till ord); och talar slutligen om sin skrifmethods tillämpning. I afseende på stilen skiljer han emellan Skönskrifning och Fortskrifning. Den förra utgör sjelfva skrifkonstens elementarbildning och första öfring; den sednare deremot hufvudsaken, såsom varande det mål som praktiskt sökes. Denna giundsatts skall troligen förekomma mången be ynnerlig och oväntad: man kännar cis mana fallan aft ANfara clönslhasfnin