Aftonbladet – 1 september 1846, sida 2

Konungen i Pelvoux log, men i detta leende låg en besynnerlig blandning af förakt, skalkaktighet och bitter sorgsenhet. — Nåväl, yttrade ändtligen den andlige mannen, som tycktes vara mindre snål än de öfriga, kanske derföre att de: icke var hans egen, utan hans klosters fördel, som han förfäktade, vi äro icke mer än fyra; och om guldådran verkligen är så rikhaltig som man påstår, så finns der medel nog för att rikta oss alla. — Ja, sade Michelot, i det ban ur sin ficka långsamt uppdrog en skriflåda, jemte öfriga skrifmaterialier; efter vi nödgas besluta oss till att dela, så kunna vi här, på stående fot, u;prätta en skriftlig handling, hvaraf jag sedan blir innehafvare. — Jag samtycker dertill, sade chevaliern häftigt; men jag vill ha halfva grufvan för min enskilda del. — Och jag vill ha min fjerdedel, utan lott och byte, ropade skolmästaren. — Förifren er icke så mycket, mina herrar, sade Martin-Simon med ironi. Ni kunde löpa fara att få göra om delningen, i fall att alla de, som skola vara med om den, icke vore närvarande. Lyckligtvis behöfva vi icke vänta länge, ty här äro de. Verkligen visade siz icke nu vid grottans ingång tolf till femton bergsbor, af de förnämsta i byn, företrädda af Marguerite och den gamle hadersgubben Jean. NIONDE KAPITLET. Närvaron af denna oväntade förstärkning stegrade till den yttersta grad de fyra grufpretendenternas förtrytelse; men Martin-Simon, som såg s:g omgifven af sina resiga och grolemmade klienter, tyckte sig nu kunna trotsa de missnöjda; och utan att vidare gifva akt på dem, närmade hen sig till bergsborna, som tvekade att inträda i grottan, ty de visste icke ännu hvarom frågan var.