Aftonbladet – 1 september 1846, sida 2

1830 hemtade teckning af en nyligen afliden Religionslärare från Amerikas kontingent, med hvilken Svenska allmänheten genom de förlidet år utkomna Religionstal af W. E. Channing har haft tillfälle att göra bekantskap, säkert icke läsas utan interesse. Den föregås af några inledande betraktelser, dem vi, enär de ofeibart ej sakna tillimpning äfven på vårt kyrkliga skick, ej ansett oss böra utesluta. Artikela lyder som följer: Bland mängden af ännu föga behandlade ämnen är ett, som är värdigt den yppersta penna, och genom hvars behandling i en fri och filosofisk anda den aldra största vinst skulle beredas menskligheten i allmänhet, och i all synnerhet två ganska betydande klasser af densamma, fromma och bildade tviflare; vi mena en klar och sammanhängande framställning af Christendomesns verk och syften. Föga, ja nästan intet, har hittills blifvit gjordt, för att utreda den makt, att upplyfta, väcka och förädla vår ande, som den Hel. Skrift innehar; att ställa i dagen hennes inflytelse på förflutna åldrar, att visa, och derigenom leda och påskynda de inverkningar, hon enligt sin natur bör utöfva på alla samhällstillstånd, och serskildt med hänsigt till vår tids ojemförligt raska framskridande. Men detta är icke ett ämne för theologer ex professo. I allmänhet taladt, äro de da minst skickliga till ett sådant verk. Minga af dem hafva en rå cch vidskeplig rädsla för filo;ofi, såsom någonting hedniskt i fordna tider och ganska revolutionärt i nyare. Till och med de mest odlade ibtand dem fjettras merendels i större eller mindre grad gexwom sin uppfostran inom ett visst kyrkopartis trånga murar. Läsarepresten är inbyrd med samma känslor om mis:ions-seminaristen, som icke vill lära latinsk grammatik, emedan intet andligt fanns uti henne. Originella och omfattande åsigter skulle endast lända dem till hinder, som predika för att behaga mängden af sina åhörare eller några få beskyddare. Medgifvas må också, att man icke kan vänta, att artiklar bearbetas, som sakna efterfrågan, eller alt någon synnerlig skicklighet derutinnan under sådana förhållanden kan förvärfvas. Hela religionsundervisvingen består derföre i upprepandet af trosformler, predikooch katekesförhörs-termer, anförandet af bibelspråk och några dussin läror och pligter, som deras förfäders vishet satte i ett oförbätterligt system. Något mer dödande och förlamande för andens utveckling låter knappast tänka sig än den vanliga routinen i presterskapets tjensteutöfning och sätt att bedrifva menniskors religiösa uppfostran. Det onda ligger dock ej i kyrkoväsendet ensamt. Det utgör ett nödvändigt bihang till den sekteriska afsöndring, hvari det religiösa intill närvarande deg varit hållet. Den religiösa verlden har gjort ett svårt misstag, i det hon afsöndrat sig från den filosofiska. Hon har af prester blifvit förledd att tro, att mellan Tro och Förnuft en evig fiendskap råder. Methodistpresten och biskopen hafva båda ett interesse uti att hålla folkets andliga förmögenheter uti så liten verksamhet som möjligt, emedan detta är dem beqvämast och bäst betryggar deras inflytande. Om tänkandet icke alltid kan förekommas, och om man icke kan hindra det att gifva sig luft, så är i deras ögon det bästa att leda det bort från deras tempel, låta det leka i fria rymden eller tränga till jordens medelpunkt, om det så vill, blott det ej rör vid kyrkan och helgedomen och icke sveder deras eget hår eller mitrer. Häruti hafva de hitintils olyckligtvis haft blott alltför god framgång; och den skändliga framgången har återstudsat på deras egna hufvuden. De borde, i andan och medelst kraften af sin lära hafva uppväckt verldea; men deras hufvudbemödande har varit att genom imponerande och förfirande skräck paralysera anden, och, då ej detta kunde lyekas, hafva de ur bjernan bortskurit den religiösa organen, lemnande åt densamma endast den tomma vördnader, hvilken de kunde leda efter behag; och derigenom att de på detta sätt qväft all tanke och spekulation hos andra, hafva de förlorat alla motiver till sin egen andes öfning, just på det fält, som deras eget kall anvisar dem 2ldra närmast. Och — det värsta af allt — de blinde ledarne och de blinda ledda förblifva båda fullkomligt obekanta med Christendomens makt, skönhet och förmåga. Uppenbarelsen betages på detta sätt sin herrlighet och sprider endast en tvetydig, matt halfJaner Afver da falk. dar han är ämnad att