Aftonbladet – 1 september 1846, sida 2

här besvärliga menniskorna, som icke ha här att göra, sade Marcellin till Martin-Simon. De andra satte sig i försvarstillstånd; MartinSimon höjde då åter sin röst. — Eit ögonblick, mina herrar! sade han i samma skämts:mt allvarliga ton som förut; jag är er skyldig några ord till förklaring. J hafven alla gifvit mig en och samma önskan tillkänna, nemligen den att lära känna det ställe, hvarest guldgrufvan finnes; denna grufva, hvarutur jag hemtat min stora förmögenhet, och j hafven alla, den ena genom ett motiv, den andra genom ett annat, bringat mig i nödvändighet att för er upptäcka hvad jag så länge hålit hemligt. Ni måste medgi:va att om jag hade gjort ett val er emellan, så skulle jag funnit mig ganska brydd. MHvilke: val hade väl varit möjligt mellan en bortsvuren jurist och en skrymtaktig munk, mellan en ung slösaktig vällusting cch en gammal girig bokmal? Min ställning var brydsam, derom måste vi komma öfverens. Således har jag, för att komma väl ifrån saken, beslutat att tillfredsställa er allesammans; och jag ändrer mig icke. Ahörarne sågo, förbluffade, på hvarandra. — Ni har bedragit oss! ropade en röst. — Jag har visst icke bedragit er, återtog Martin-S: mon. Må hvar och en af er erinra sg det löfte jag gaf honom för några timmar sedan! Jag har lofvat en hvar att visa honom den dyrbara grufvan, men jag har icke lofvat visa den åt honom allena. Om jag vill anförtro denna hemlighet åt fyra personer på en gång, månn tro det icke står i mitt eget behag? Detta argument kunde ej vederläggas, ty ingen af de närvarande kunde påstå, att MartinSimon hade gifvit honom något uteslutande löfte. De beto sig i läpparne allesammans och gåfvo tecken till den aldragrymmaste nedslagenhet,