Aftonbladet – 1 september 1846, sida 2

ipplysa, och som också en gång skola fröjda sig dess ljus, när de från dessa förpestande träsk ippstigande dunster hafva förskingrat sig. Man torde härtill svara, att kristendomen har stt högre värf än utvecklandet af den blotta atellektuella skärpan, och att detta hitintills ippslukat de frommas uppmärksamhet. Men let kan icke gifvas något skäl, hvarföre själens rälsning skulle utesluta andens odling. Den nar aldrig befunnits utesluta ämnen af mycket mindre vigt. Dessutom är den menskliga iatelligensens upplysning, lyftning och öfning just en huvuddel af det, som religionen är ämnad att förverkliga. Uppenbarligen har hon till en betydande del just detta till sin egentliga bestämmelse, på samma sätt som ljuset blifvit skapadt för ögat och luften för lungorna. Att sätta denna uppenbarelsens bestämmelse tillsiles, är att stadna vid ett förnedrande bezrepp om hennes natur, en falsk uppskattning af hennes karakter och ett blott delvist emottagande af hennes välgerningar. Väl uttryckte sig Lessing, att uppenbarelsen är för menniskoslägtet detsamma, som uppfostran är för individen. Hon är en uppostran af det ädlaste slag. Bibeln står framom alla andra böcker i anseende till de många och mäktiga eggelser för vår tanke han innehåller. Om man blott ville läsa honom med öppna ögon; om man blott ville vänja sig af med detta trånga, ordridande och textförvridande tolkningssystem, som presterlig tradition, presterlig trångsin!het och okunnighet och presterligt intresse gjort till en vana; om man j stället blott ville se på sjeliva andan, så skulle man fe, att hela boken är egnad att gifva en mäktig impuls åt menniskoanden, och medelst en mat hans förmögenheter svarande meddelning upprätta bonom ur hans fallna tillstånd. Det skulle vara lätt, om detta härför vore stället att visa detta genom en mängd af bevis: att förklara Moses system för en rationalupp fostran och kristendomens ursprungliga uppfostringsplan medelst frivilliga föreningar; att visa, att profeterna och apostlarna, när de gjorde något merän bevittnade sjelfva tilldrazelserna, altid behandlade sitt ämne diskursivt och uppmanade andra till en lika behandling; att visa den vigt uppenbarelsen lägger på den personliga öfvertygelsen; att visa, att de utomordentligaste facta, som hon andrager, ej anföras, för att blott förvaras i minnet, utan på det att andsa medelst dem må öfvas och ledas till sanningens kunskap, på samma sätt som han öfvas och ledes till sanning medelst andra naturliga föremål och tilldragelser, och bringa till klar insigt det factum, att kristendomens moral icke består hvarken i några godtyckliga stadgar eller speciella föreskrifter, utan blott istora allmänna princ:per, lämpade efter den tidens omständigheter, och dem det är oss lemnadt att tillämpa efter vår tids bebof och omständigheter. Allt detta skulle föra oss till den egentliga dörren af ett ämne, hvilket man icke kan göra sig något hopp om att få se värdigt behandladt, förrän theologerna blifvit mer filosofer eller filosoferna mer theologer, och verlden blifvit mer förberedd att inse, njula och draga vinst af theologiens och filosofiens naturliga och eviga förening. En sådan mans uppträdande som Channings är ett af de bästa förebud, att en sådan tid ör i annalkande. Män med större talang och rikare gålfvor bafva otvifvelaktigt funnits, och min som med all rätt blifvit hållna i vördnad, ej endast af de särskilda religiösa samfund, dem de tillhörde, utan af hela kristenheten. Med knappt ett undantag hafva de icke destomindre begått det stora misstaget, från hvilket han är fri. De nalkades uppenbarelsen såsom någo, hvilket var ämnadt att begränsa eller kontrollera, att träda utom menniskans förnuftsförmögenheter och i deras ställe, icke såsom något. som endast utöfvar sin verkan på och genom förnuftet; som icke allenast sjelft kräfver, utan ock eggar och vidgar förnuftets förmögenheter. Detta är Channings utmärkande förtjenst och hvad com företrädesvis karakteriserar honom. Härigenom har han ock gjort sig väl förtjent af sitt land och menskligbeten. (Forts. följer.) ess —i J