Aftonbladet – 1 september 1846, sida 2

Man bör ej förbise de mörka sidor, som äro från polisinrättningen oskiljaktiga; en domstol, som har att sysselsätta sig, så att säga, ifrån morgon till qväll, med brott, begångna på gatan, som har till sin uppgift att efterspana de subjekter, hvilka samhället utstött och fruktar, måste få en dyster, en sträf, ja i vissa afseenden despotisk karskter 7; vi tillstå gerna att polismännens embete ej är det afundsvärdaste, ja, vi gå än längre, vi säga att man till en viss grad måste ha fördrag med en korporation, som så godt den förmår skyddar yår egendom emot tjufnad och vår person emot våld. — Men å en annan sida tyckes ock, att den förmildring och förfining i seder, som tillhör tidehvarfvet, och som öfverallt till menniskoslägtets fortgående förädling och upplysning gör sig gällande, icke bör sednast af alla återstråla ifrån en stats egna isrättningar! Chef för brottmålspolisen i Stockholm för närvarande är en man, som, efter hvad man tror sig ega rätt att döma, ä!skar rättvisa och bemödar sig att med så mycken mildhet som möjligt utöfva den; men under en mild regering är vådan af små-tyranner störst, och dessas välde blir merändels förbatligare än den värsta envåldsherres: polisen i Stockholm tyckes bevisa något dylikt. Vi tillstå stt ett besök i poliskammarens antichambrer icke är egnadt att ingifva några goda tankar om tjenstepersonalens balt; då ni passerar förbi den, skola icke allenast era luktorganer angripas af den starkt doftande alkoholgasen, ni skall äfven, om ni tilltalar någon af de der sittande, om ni begär en upplysning, hvilken de äro skyldige att gifva, genast göra en ganska ledsam erfarenhet af deres humanitet och bildningsgrad. Det är neåslående att tänka, att polisbetjeningen i Stockholm, med vissa undantag, i närvarande stund representerar den sämsta, den mest ohyfsade klass af hufvudstadens befolkning, till en del försjunken i fylleri och saknande alla bildningens och uppfostrans förmåner; det är nedslående att tänka att denna i rå förtröstan på oantastlighsten af sitt embete, förvalter det oftast mindre med känsla för pligt och med samvetsgranzrhet, än af begär efter vinst eller lyssnande på det råa öfversitteri-begärets röst. För polisinstitutionens ståndpunkt i vår stad talar, utom många personers osangenäma dagliga erfarenhet deraf, äfven de grofva våldsamheter i tjensten så väl som privatim, hvilka tidt och ofta af polisbetjeningen blifvit begångna och föremål för tilltak inför rätta — att icke nämna det exempellösa factum, som nyss visat sig, att man ej mera fruktar polisen, än att våga göra inbrott i dess eget magasin för återfunnet tjufgods! Dylika motgångar kunna visserligen inträffa allestädes, der man icke: sörjer för ett säkert bevarande af sina tillhörigheter, men att det skulle hända polisen sjelf, tyckes åtminstone, efter hvars mans omdöme, bevisa att man icke mycket fruktar och aktar inrätiningen; om ej alla dessa bevis få gälla, om de ej öppna ögonen på vederbörande, så är i sanning omöjligt att inse, hvilka bevis man önskar innan man handlar. Låt skandalen gå ännu längre, och man skall snart se skaran af de banditer, hvilka utgöra ep förbannelse för samhället, ökad af polisens egen tjenstepersonal, af hvilken många redan i råhet och bristande humanitet visat sig icke vara bättre än den för sina seder så illa anskrifna klass, som anträffas vid broar och hamnar, i gatubörnen och på Stockholms respektive åkardroskors kusksäten. Vi föreställa oss det intryck, en utlänning, som besöker vår stad och råkar komma i beröring med polisen, derifrån hemför; det är mindre underligt om han (säsom ofta med utlänningar varit fallet), efter en sådan erfarenhet, dömer vår nation såsom: en nation af barbarer! Felen, som vidlåda vår polis, ligga i valet af tjenstepersonal och i reglementena; ins. tror sig ej om att bedöma, huruvida det står i en polismästares makt att afhjelpa dessa brister genom sitt inflytande: till någon del torde det låta sig göra, men icke till alla. Ett af de största hindren för tjensternas besättande med dugligt och välfrejdadt folk är den ringa aflönivg, som finnes anslagen; denna knappa utkomst leder till ett jägtande efter böter och ett förtryckningsoch mutsystem, hvarvid icke rättvisans skipande befordras, icke ens kommer med i beräkningen, utan blott den enskilda vinningen. Den lätthet, hvarmed polisbetjeningen kan anskaffa bevisning, genom sin egen estimabla pardle, befordrar ytterligare de skadliga verkningarna af detta system. Ett annat fel är, att dessa tjenster utgöra så kallade förtroendeposter, från hvilka öfverståthållare och polismästare ega att efter godtfinnande och utsn dom och ransakning afsätta; redan i detta godtycke ligger ett hinder för tjenstens besättande med aktningsvärda personer. Ins. kan ej inse hvarföre dessa befattningar mer skola utgöra förtroendeposter än andra, t. ex. länsmanstjensterna; ett undantag kunde man ju göra för de tillfällen, då politisk ofrid råder i staden; då omständigheterna här, likasom för soldater i krigstid, kunde föreskrifva strängare försigtighetsmått. — Ins. erkänner dock att med em sådan poliskorps, som den närvarande, är reglementet nödvändigt, ja, afsättningsrättighetens tilllämpning mer, än som skett, en stor behöflighet. Den som sett polisinrättningarna i de europeiska huäafendetädaorna ban häst hadäma hurna Afantliot