Aftonbladet – 1 september 1846, sida 2

hvarest denna grufva är belägen, och att j alla skolen hädanefter ega lika rätt till densamma, som jag hittills har ensam egt. Detta guld skall hädanefter ej bli farligt för någon, från det. ögorvblick det får så många ezare. Ett sakta sorl lopp genom hopen. Bergsborna erforo, i trots af deras enfald och enkla seder, ett lifligt intryck af denna underrättelse; deras ögon syntes inflammerade, och flera ibland dem visade tecken till en omåttlig glädje. Marguerite undgick ej att anmärka denrze omständighet. — Ni ser det, min far. sade hon, sorgset; — äfven de, som äro så goda, så arbetsamma, så nyktra oc måttliga, äfven de bli yra i bufvudet, liksom alla andra. Ni ensam, min far, var nog stark och nog äde!, för att uppfylla detta stora menniskokärlekens och sjelfförsakelsens verk. Martin-Simon suckade. — Se så, mina vänner, återtog han med hösre röst; — och j alla, som viljen bafva del i detta gald, följen mig nu. Dagen lider till sitt slut och vi binna icke mer än nätt och jemnt att vandra öfver berget. — Herre, frågade flera bland de närvarande, vart ämnar ni föra oss? — Dit, till den så kallade le Follet, svarade Martin-Simor, pekande på ett brant berg, som reste sig på andra sidan af dalen. Guldådran befinner sig litet nedanföre glacieren, nära den ler spetser, hvars fot tyckes stödja sig på röriga klippor. — Låtom os; gå! ropades från alla håll. Och utan att iakttaga ringaste ordning sins mellan, satte man sig i gång, och det med rela Jifligheten af den mest spända nyfikenhet. Men Peyras, Michelot och de tvenue gubbarne började snart att Visa någon tvekan. — Detta berg är alltför långt borta och alltör brant, yttrade prokuratorn med skygghet.