Aftonbladet – 31 augusti 1846, sida 3

landet i allmänhet med beräkningen af arfvode fö arfskiften har kollegium icke förnekat, ehuru de velat i det speciella fallet skydda sig bakom et förment godkännande; och handtryckningarne ha! kollegium öppet erkänt. Det kan således icke vara något i sak, som rättvisar den svåra tillvitelsen Möjligen är det skildringen af, huru vid boupp teckningsförrättningar tillgår, som framkallat der förbittring, hvilken hos kollegium emot mig röjes I denna del af skriften torde imedlertid Just. kanslersembetet endast finna en trogen teckning efte; naturen; och skulle det vara beträffande dessa för. hållanden Kongl. Svea hofrätt skulle undersöka så synes en sådan åtgärd temligen öfverflödig, då enligt den gamla domareregeln, känd sak är så god som wvittnad. Afsigten att missleda finner Just. kanslersembetet imedlertid icke kunna stå tillsammans med framställandet af endast sanning; och torde jag få njuta rin oskuld i den delen till godo. Hvad åter afsigten all skada beträffar, så är begripligt, att omdömet derom beror på suhjektiv uppfattning. Just. kollegium, tom förutser, att handtryckningar och skiftesarfvoden torde för framtiden uteblifva, anser mig hafva för afsigt all skada, då deremot de, hvilka genom den vunna insigten uti det lagliga och rättmätiga se sig befiade från dylika utgifter, äga fog att hos mig fiona en afsigt att gagna, och säkerligen äfven till ett stort och öfvervägande flertal, så bedömma mitt förhållande. I denna fråga gäller naturligtvis mitt eget vittnesbörd lika litet som kollegii anklagelse; men öfver motiver skall man akta sig att dömma, ty för menniskoöga ligger blott handlingen klar, och driffjedrarne skådar ingen. Skall man imedlertid ifrån verkningarne sluta till orsake na, så ligger min oskuld så mycket klarare i dagen, som ingen, icke ens i närvarande fall Just. kollegium vid lugnare besinning, skall neka, att främjandet af allmänt gegn väger mer än befordrandet af enskild visning, och att dåen som i en mera omfattande och allmän fröga bidragit till det rättas seger, icke utan den mest skärande orättvisa kan tilläggas afsigten att skada. Hvad ordalagen beträffar, så är jag icke alldeles ovan att uttrycka mina tanker i skrift och tror mig icke beller sakna sjelfiritik i den grad, ett jag ju skulle kunna urski!ja, cm de Äro sådana, atl det kan vara under Just. kollegii och förmyndarekammarens värdighet, att dem bemöta. Jag tror, att hvar och en, som med lugn zeromläser den ifrågaställde klagoskriften, skali aeri finna den lidandes klagande ton i förenisg med det allvar, fom höfves en sådan sak, och jag iterkastar på kollegium de mig gjorda ohemula beskyllningarne. Mina uttryck hava varit beräknade på effekto; deruti har Just. kollegium rätt; men icke uti enstaka perioder af skriften, utan inda igenom ifrån dess början till dess slut; i annat fall bade naturligtvis icke klagoskriften kommit till; och effekten uteblifver säkert icke, sedan saken nu mera fått offentlighet, hvad än Just.kanslersembetet dervid åtgörer. Jag har derigenom ädregit mig Just. kolligii förbittring, men å andra sidan känner jag ock med visshet, att Stockholms nvänare, hvilkas målsmanskap jag tagit mig dristighet ait föra, hålla mig räkning för milt upp;rädande till kamp mot inrotade missbruk. Stockholm den 235 Juli 4846. C. A. Forselius. ETRADE STENAR