Aftonbladet – 31 augusti 1846, sida 3

dan ovägrad eller oklandrad betalning lika litet blifva förvandlad till en laglig och oskyldig handling, som de tjenstemäns förfarande, hvilka — också utan vägran af betalning eller klander ifrån de skattdragandes sida — i många år prsktiserade öfverdebitering i kronsns uppbörd. Hade arfskiftet blifvit uten tidsutdrägt verkställdt, så hade jag sannolikt icke kommit att fästa någon uppmärksamhet på förhållandet, således också, lika litet som bittills någon annan, yttrat anmärkning i detta hänseende, och kollegium hade ostördt åtnjutit arfvodesbeloppet. Det är försumligheten, som framkallat klandret och — dess följder. Ett ämne, som, ehuru icke direkte föremål för mina principalers klagan, likväl i deres skrift till just. kanslersembetet förekommer, är: handtryckningarna, och man måste beundra den naivetet, med hvilken just. kellegium och förmyndarekammaren erkänner verkligheten af deras tillvaro. Denna ädla öppenhet gifver anledning att vänta, det kollegium icke stannar vid det nakna erkännandet af sjelfva faktum, utan äfven finner sig af sin rättskänsla uppmenadt att uppgifva beloppet af dessa adiscretionaire salarierne t. ex, under de 3:ne sista åren, på det först och främst stafen må erhålla den bevillning, som vid jemförelse med de årligen lemnade taxeringsuppgifterna möjligen kan finnas böra ytterligare utgå, och sedermera de fattige blifva delaktige af det tredubbla belopp, som i öfverensstämmelse med stadgandet i 20 punkten af kgl. förordningen den 27 April 4667 dem tillkommer. Det skulle någon kunna misstyda denna just. kollegii och förmyndarekammarens öppenhet att icke blott erkänna verkligheten af handtryckningarne, utan äfven utsäga, med hvilken serdeles tillfredsställelse kollegium skulle antaga utbytet af de frivilliga, diskretionära salarierna mot viss bouppteckningsprocent i likhet med rikets alla öfriga magistrater; och någon skulle kunna kalla detta för en serdeles oförsynthet ett vilja förvandla ett på goda grunder genom lag förbjudet och således straffbart missbruk till en öppen beskattning; men jag skall alltid taga just. kollegium och förmyndarekammaren i försvar mot en så orättvis och förnärmande beskyllning, på samma gång jag likväll nödzas befara, att ett sådant utbytex af de så kallade diskretionäre salarierna svårligen kan tillvägabringas. Och grundar s!g min farhåga i detta hänseende på öfvertyge!sen, att D.n. hvilken det tillkommer att i saken legstifta, icke är okunnig om eller förbiser, att först och främst ;viss bouppteckningsprocen rTedan är af ålder i Stockholm stadgad, i likhet med rikets öfriga städer, ehuru till mindre belopp; vidare att, då den bouppteckningsprocent, sterbhusen i Stockholm erlägga, har till ändamål att tjena till just. kollegii och förm, kammarens oflönande, På samme sätt som i småstäderna denna provins är ansedd gäsom bidrag till magistraternes kollegii-pbetjentes fasta och bestämda löser, om än de i räkensksperna upptagas såsom utgående af kotegii inkomster i allmänhet, likväl i sjelfva verket och en!igt lag af bouppteckningsprocenten bestridas; samt att den lägre procertens bestämmande för hufvudstadon bar sin grund i den enkla beräkningen, att !, eller 1, procent å ett belopp af flera millioner förslår tilll ändamålet långt mer än 4 proc. å lika många tusen, hvartill i flera småstäder Summa inventarii uti samtlige bouppteckningarne torde inskränka sig; hvarföre också genast ifrån början förutsattes, att i hufvudstaden bouppteckningsprocenten skulle lemna öfverskott utöver hvad till sflönirgar behöfves, hvilket öfverskott piill fattigas underhåll och upptuktelse troligen anläggas skall, då deremot i småstäderna meagistraterna få behålla allt, hvad i sådan procent inflyfer. Det är ock härförutom en omständighet, som jeg fruktar lägger ett mäktigt hinder i vägen för den af Just. kollegium önskade reformen, nemligen den allt mer utbredda insigten och öfvertygelsen, all embetsmannen är) till för allmänhetens, för samhällets skull, icke tvärtom, hvilken öfvertygelse torde inom en icke! så alldeles aflägsen tidpunkt tillvägabringa en förändring i Kongl. Förordningen den 10 Dec. 17356, hvilken förordning i afseende På Procenibestämningen kunde hafva skäl för sig för hundra år g2dan, då personer med de för bouppteckningars och arfskiftens förrättande erforderliga kunsksper icke voro så allmänt att tillgå, som nu för tiden, och deras erbete följaktligen också borde vedergällas med mera frikostighet än nu, då vid många tillfällen sterbhusen skulle kunna få bouppteckringarne verkställda af serskildt anlitade personer, på sätt å landet samt uti adeliga och ecklesiastika sterbbus tillgår, med fullkomligen lika riktighet och noggrannhet för !V.:delen af det belopp, som do nu nödgas utgifva till magistratspersonerne, Dessa sammanlagda skäl synes mig vara 8å kraftiga, alt Just. kollegium kanske gör klokast att slå tankarne på det der utbytet ur hågen, samt finna sig uti att umbära de olagliga inkomsterna och de genom olagligheten i sjelfva verket mest humilierande salarierpe.n Just. kollegium har tillvitat mig, att uti klagoskriften hafva, i ordalag dem kol!egium anser under sin värdighet att bemötan, framställt emot kollegium de skändligsste och ilskeful!aste tillmälen, uppenbarligen i afsigt att missleda och skada,. samt obehöriga och skamlösa beskyllningar m. m., hvilket allt föranledt kollesium att uppfordra Just kanslersembetet till undersöknings anställanse inför Kopgl. Svea hofrätt, på det, såsom i kolegii förklering säges, okynnet och skadebegäret mi vederbörligen bestraffeso, Detta är i sanning svåra tillvitelser, och det hade varit önskligt, om kollegium något närmare bestämt, hvilken del af klagoskriften det är, som innehåller dessa så skändliga och tlskefulla tillmälen, samt obehöriga och skamlösa beskyllningar, dem kollegium anser sig ovärdigt att bemöta; äfvensom att kollegium åtminstone . antydt, hvaruti afsigten att missleda och skada, uppenbarar sig. I saknad af en sådan bestämning är mig nu icke möjligt att veta, hvarest jag har att söka anledningen till dessa kollegii yttranden. I alt det faktiska, gomrörer mina Principaler I serskildt, lärer Just. kanslersembetet finna, det jag icke det ringaste alvikit ifrån sanningen, Förhål