Aftonbladet – 31 augusti 1846, sida 2

med en häftighet, som gränsade ända till yrsel. Jag är född på en usel halmbädd och jag har lefvat i fattizdom och beroende. Hela mitt lif har jag tillbragt i väntan på det ö onblick, då jag skulle kunna bli rik, då jag skulle kunna få så mycket penningar jag ville. I femton års tid bar jag, medelst allt slags list, sökt genomträrga Martin-Simons hemlighet, medan jag lefvat på nåder hos honom. Jag är trött vid mina nötta kläder, vid den medömkan jag ingifver, vid den plats man beviljar mig vid eu främmande bord; nu vill jag alt min tid att väcka afund skall vara kommen. Om jag bara får se den der guldgrufvan; om jag bara får ega henne ett ögonblick, ett enda ögonblick, så skall jag vara nöjd. Jag vill — om jag icke kan lysa i verldens ögon — likväl med en röst ur djupet af mitt eget medvetande kunna säga till mig sjelf, att jag skulle kunna vara miktigare, herrlig2re, mera lysande än alla andra. Ja, Martin-Simon skall hålla det löfte han gifvit mig; eller ock återtar jag min eflagda bekännelse, om jag ock derigenom skulle ljug, begå en mened. — Vi skola ta igen våra ord, instämde den gamle munken häfugt. Den list, hvaraf man betjenat sig för att bedraga oss, skall ursäkta allt. Dessutom är det för Guds äras skullsom jag handlar. — Nog med det sladdret! ropade Micbetot. Gån begge ut från detta ställe, hvarest ri hor ingenting att göra. — Gå ut! gåut härifrån! upprepade Peyras. Och liksom i följd af en tyst öfverenskommelse, framvisade de båda två sina eldvapen;