Aftonbladet – 29 augusti 1846, sida 2

är det första kärliga ord du yttrar till mig, sedan vi blefvo förenade med ouppiösliga band. Se bara hvad jag kan vara barnslig! Annu i morse tviflade jag på dig, på din kärlek... men, förlåt mig, Marcellin!... jag var en toka. Chevaliern betraktade henne med förvåning. Det var påtagligen icke på sitt nyss afslutade giftermål, som han hade gjort anspelning, då san talade om den glädje, som lyste på bans ansigte och som visade sig i alia hans rörelser. Imedlertid hade ben icke den grymbeten att rycka den olyckliga Ernestine ur dess villfarelse, utan svarade i en förströdd ton: — Ja, jal... du var i sanning en liten toka ty du virste icke huru afundsvärdt ditt öde kommer att blifva. Men, fortfor har, i det han betraktade solen, som just nu höll på ot skrida ned mot bergets spetsar, ursäkta mig min goda Ernestire, jag måste lemna dig. Ja; tror alt ögonbl cket nu är inne för afgörande af en affår, som intresserar oss båda. Jag kom. mer snart igen. I detsamma tryckte han en kall kyss på sir unga makas panna och var i begrepp att lemna terrassen. — Hvad! Du lemrar mig redan? utbras Ernestine sorgset. Ilvad kan det vara för e affär, nog 2ngelägen, för ait kalla dig bort ifråa mig på en sådan dag som denna? Matcellin döljer du ännu någonting för mig? — Du skall få veta allt, Ernestine, svarade den unge mannen med feberakög sinnesrörelse Men, låt rig gå; det är fråga om en kungli; förmögenhet för oss båda. Låt mig gå, och vic min återkomst är jag ezare af en guldgruva Han gjorde ett hastigt tecken med hande! och försvann, oaktadt Ernestines bemödande att qvarhålla honom. Mu — Alltid denna guldgrufval yttrade koa för tviflad till sig sjelf. Jag bedrog mig nyss... Idet var icke mig han menade, då han sade si