Aftonbladet – 29 augusti 1846, sida 2

rare, hans herrlighet hertigen af Wellington, hvar gång ban egenhändigt sätter penna på papperet, och å den andra den kalla liknöjdhet, hvarmed officerarne betraktade Whites dödsqval på prygelstegen, så är det omöjligt att fatta samma aktning för befälet, som för den gemena soldaten. Och om denna olikhet framträder tydligt för oss, som se saken på afstånd och blott i föreställningen: huru skulle den kunna undfalla de omedelbara åskådarne, soldaterna, den engelska armeens lifegna? Men kn den ej undgå dem: huru skulle de väl då kunna qväfva den öfvervägande aktning de måste känna för kattens offer, och i stället hembära den åt bödlarne? ... Ja, om befälhafvarne icke äro lika slöa till förståndet som i bjertat, så kan skilnaden ej ers undialla dem sjellva; och vore än ezenkärleken stark nog att blända dem för det ögonskenliga, så kunna de omöjligen dölja för sig det intryck, som olikheten måste göra på deras underlydande, och att de ej kunna hos dessa pårökna någon verklig höjaktning, men väl förakt och afsky. Slutföljden af denna insigt är klar: sakna de förmåga att tillviona sig verklig aktning, så återstår dem blott att genom fruktan tilltrotsa sig det yttre skenet deraf. Katten är alltså hvad de påstå: den är dem oumbärlig, för att af sina underlydande bekomma de fordrade vördnadsbetygelserna. — Den har deremot visit sig umbiörlig i franska 2rmåen; och hvarföre? Jo, derföre, som en engelsk författare i anledning af närvarande tvist uttrycker sig, att en rå varelse kan tygla er arnan med en jeragissel; men för att leda och beherrska menmskor utan stryk, fordras förstånd, fintlighet, upphöjda tänkesätt och sjelfbeherrskning. Det vore icke för mycket, -— tillägger ban — patt öfverallt fordra dessa egezsksper hos dem som inträda i ett aktadt kall noch heppas ett derigenom uppstiga till ära och värdigheter,. Öfver orsaken, hvarföre man ännu i Fagland ser frågan om aktning hos underlydande från en annan syppunkt än i Frankrike, må äfven anföras en engelsk och derigenom så mycket mer opartisk auktoritet: I ej särdeles långt aflägsna tider lät en del af vår aristokrati uppvakta sig af knäböjande underbafvande, alldeles som det ännu, vid vissa ceremonier, brukas hos oss inför majestätet. H-ear och en känner huru mycket detta har försvunnit sedermera, och att oaktadt det utmärkta företräde, som ännu hos oss ägnas åt rangen cch den höga sambhällsställningen, har likväl det förnedrande och förödmjukande i umgänget emellan olika klasser småningom minskats, eller båller på att försvinna alldeles från engelska sammanlefnaden. Det ges imedlertid vissa klasser, som envist fasthänga vid de gamla traditionerna, och tro att hvad som brukades och fordrades i deras ättefäders tid, lär oundgängligt för fullblodets tillvaro år 4846. iDe anse sig för undantag från tänkesättets allI männa fortskridande, från en sig förändrande vanas makt, och inbilla sig att de kunna resa upp en mur mellan sig och det öfriga folket. Vi frukta att armeåens och flottans befäl lida mycket ännu af denna inbillning. Det råder en viss högdragerhet hos dem, en viss ton, ett Ilhkasom öfverenskommet sätt att vara, som alltför mycket liknar bållnirgen på den tiden, då I deras företrädare buro 2llongeperuker och bårliiskor. Att aktning för förmän är nödvändig lför den militära lydnaden, kan ej ifrågasättas; I men frågan är hvari den består och bur vidi Iden må ströckas. Ar soidaten att anse som Iefficerarens dräng? Mårcne detta är rätta sättet latt betrakta män, som samhället anförtrott sitt Iförsvar, och af kvilka det påräknar ädel och Iridderlig sjelfuppoffring? Bör väl soldaten truIges alt inför officeraren — en löntagare hos samhället, likasom han sjelf och för samma än:I damål — anse sig som en dräng? Vi tro det slej; men sådan är uppenbart cfficerarens tro l En blick på franska armeen kan dock upplys: sl om möjligheten att upprätthålla den fullkomI ligaste disciplin hes en srmå utan tillvjelp a I stryk, när man undantager vissa sällsynta fal -li Algeriet, hvarest befälet har med de aldra : värsta subjekter att göra. Man invänder at I franske och engelske so!datens lynnen äro hel tl olika; men vi kunna svara att officerarnes va -Iner och fördomar äro det äfven, och. att de lär dessa, som hes oss egentligen påkalla bägi 1jaf katten. Det är det gamla förhållandet emel Ilan, slafägaren och slafven, emellan berre och PET -lär det första kärliga ord du yttrar till mig