Aftonbladet – 29 augusti 1846, sida 2

Sr ch steg sedan till häst, tagande vägen till Grewoble och gifvande tillkänna, att han ämnade illbringa natten i herberget Lautaret. De båda unga makarna, som stodo på terrassen utsnför huset, följde med verkligt intresse illredelserna för den gamle prokuratorns afresa, och det var med en sann tillfredsstöle!se, kom de sågo honom försvinna vid andra änden af byn. Chevaliern isynnerhet hade svårt att iterbålla en rörelse af glädje. — Änd-lige2, sade han, i det han satte sig på stenledstången, utmed Ernestine, som sat der, stum och tankfu!l, — ändtligen äro vi befriade från den der gamle ränrksmidaren, som har gjort så mycket ondt här i huset. Jag fruktade af bonom någon ny plan, för stt störta min ädle slägting; men nu hopp s jag att allt är tillrättaställdt på bista vis och att vi icke mer skola härstädes återse detta falska ansigte. Utan tvifvel har ban plockat några tusen livres al Mariin Simon, ty de tycktes slutligen vara på bästa fot med hvarandra. — Hvad kan jag svara derpi, Marcellin? sade den unga bruden, sorgset. Allt sedan denna stormiga xcorgon, begriper jag ingenting af allt hvad som tilldrager sig här. Jag tycker att alla ansigten hafva ett främmande uttryck, som jag icke kan förklara för mig. Du sjelf, Marcellin, du synes vara skakad af en sinnesrörelse, hvaruti jag aldrig förr har sett dig, och den har en så ny karakter, alt j2g ej kan veta om det är ånger eller glädje. — 0, det är gläsje, Ernestine! ropade Peyras med värma, i det ban fattade hennes hand. Det är glädje, tvifla icke derpå! Ty nu ör jag ändtligen vid målet för mina önskningar. Den unga bruden smålog af tillfredsställel:e, under det att Jjufva tårar glindrade i hennes ögon. — Tack Marcellip, tu:en gånger tack för detta hugsvalande ord, sade hon hbalfhögt. De