Aftonbladet – 29 augusti 1846, sida 2

Man skulle kunna fråga om det i England rådande förhållandet är olika eller annat i något land, hvilket som helst, der stryk, under bvad form det må vara — prygel, gatlopp, spö, m.m. — anses oumbärligt för samhällsordningens bestånd, med vilkor nemligen att det kan saklöst tillämpas på vissa klasser, men icke på andra; eller der någon kan med penningar, under namn af böter, betrygga sig deremot. Och minne väl förhållandet ej är detsamma, hvarhelst vissa klasser fianas, åt hvilka andra klasser tro sig saklöst kunna lyfta käppen eller utdela örfilar, men förvånas och ropa öfver myteri och uppror, i fall den slagne b2talar med samma mynt? Svaret på dessa frågor kan ej vara tveksamt. Hvar helst en sådan skilnad finnes eller förutsättes, der råder ännu den från orienten härstammande fördomen om en anboren olikhet emellan herre och träl; och friheten å ena sidan alt utdela stryk, under förutsättning å den andra af skyldighet att mottaga det, utgör just det kastmärke, hvarmed man vill bafva klasserna åtskilda. Förlorar man ej detta kastmärke ur sigte, så varseblifver man älven den innersta meningen, den någon gång icke sjelfmedveina känslan, hos dem, som så ifrigt yrka på sirykstraffens bibehållande. De ana, att genom den oupphörligt stigande civilisationen hos ella samhällsklasser, det omsider måste bi omöjlist alt uppställa någon annan skilnad emellan så kalladt bättre folk, och psämre folk,, än den som beror på individernas insigter och karalter — på den förhatliga personlighetsprincipen, med ett ord sagdt; men att så länge sirykprincipen kan upprätthållas, så länge består äfven kastmärket emellan det bättre och sämre folket, utan att man behöfver fästa afseende på några personliga egenskaper.