Aftonbladet – 20 augusti 1846, sida 2

att låntagaren är för mycket bunden, och att lårsifvaren ej har den säkerhet han bör söka. Ju mera låntagaren genom tvång och band är hindrad i sina företag, dess svårare har han att betala en hög ränta. — Och åter ju mindre säkerhe: långifvaren finner för sitt kapital, dess mera anspråk gör han på hög ränta. Ofvasnämnde fel böra således så mycket som möjligt undvikas. Låntagaren är för mycket bunden, ty han är ålegd att genast från början göra en årlig amorterings inbetalning, om äfven hans förhållanden gör för honom önskligt att dermed dröja några år, eller till och med låta sin skuld oförändrad bestå. Hvarföre skall han åläggas att ovilkorligen amortera sin skuld? Ofta får han svårt nog ändå att betala räntan, kostnadsbidraget och andra oundvikliga utgifter, hvilka alltid åtfölja ett lån i början. Låntagaren är ålagd icke allenast att göra inbetalningar på det lån han har, men till och med på det han ämnar få, ty han gör genast kapitalinbetalningar, fastän han ej är säker att få lån. Han borde tvärtom vara säker att få lån, och vara fri för inbetaluingarna. Låntagaren skall (enligt 34), om det behöfves, betala vissa procent till Föreningen, och kan icke få dem tillbaka, när sedermera Föreningens tillgångar sådant medgifva, utan han godtgöres denna betalning som amortering på skulden. Nuverande låntagaren, redan belastad med högre ränta än framtidens, skall bidraga till bildandet af en reseryfond, en förmån för framtida låntagaren. När denna fond blir bildad, kommer icke räntan att utdelas åt låntagarne, utan att äfven begagnas som amortering. Vid alla tillfällen träffas denna ovilkorliga amortering. Men cen sådan tvungen amortering är ej på sitt rätta ställe, när skulden är intecknad på landtegendom med de försigtighetsmått reglementet föreskrifver. Den är öfverflödig, ty egendomens värde minskas ej. Den är obillig, ty den förmån låntagaren åtnjuter utaf sin egendoms pantsättning genom inteckning blir mindre med hvart år, fastän han (låntagaren) fortfar att lemna samma pant som säkerhet. Låt låntagaren betala sin skuld när och huru han behagar. Det må vara litet eller mycket i sender, allt som hans förhållanden medgifva. Om man ej ålägger honom någon amortering, kan han utaf sina besparingar köpa Föreningens obligationer; han köper då mera eller mindre, allt som han har tillfälle till, — han säljer dem igen, om han så behöfver. Han kan äfven, om han så vill, afbetala en del af sin skuld genom obligationers aflemnande till Föreningen. Låntagaren får icke upphöra att vara delegaro utan direktionens bifall, och likväl är han förpligtad att ställa sig till efterrältelse, icke allenast det reglemente han känner innan han blir deltagare, utan äfven de förändringar deruti, hvilka framdeles möjligen kunna blifva fastställda. Långifvaren åter har icke den säkerhet han kan önska, ty i utbyte emot det kapital han lemnar, får han (såvida han ej är delegare och endast gör en mindre insättning hvart år) obligationer ställde till innehafvaren. Dessa äro utsatte för stöld, eldsvåda m. m. Dessutom har långifvaren ingen annan säkerhet än dess enskilta förtroende till direktionen, att icke Föreningen lemnar ut flera obligationer än den borde, och att den icke, genom mindre väl lyckade operationer, kan lida någon förlust: en vigtig omständighet, i synnerhet om obligationer skola erbjudas utomlands. Första felet undvikes, om obligationerna, i stället att vara ställde till innehafvaren, äro nominativa, vi mena inskrifna i Föreningens böcker under egarens namn, och ej säljbara, utan att transporten intages i Föreningens böcker; så omständligt detta låter, så är det nästan allmänt antaget. Man träffar säillan statsobligationer eller bolagsaktier ställda till innehafvaren. De flesta äro nominativa, till och med uti Förenta staterna, der allting skall gå fort. Vill man icke helt och hållet afstå med obligationer till innehafvaren, så bör åtminstone tillåtas obligationsegaren, i fall han så önskar, att i Föreningens händer få deponera sina obligationer, då han sedan ej har någonting att befara; ty skulle han förlora Föreningens bevis, intyga i alla fall böckerna att han är berättigad till så många oblisationer, han till föreningen inlemnat. Andra felet undvikes, om föreningen förbjudes emna ut obligationer till större belopp än allain.ecknade summor sammanräknade, samt dessutom ej tillåter att efter godtfinnande låna, eller låna ut oenningar. Den frihet föreningen i detta afseende itnjuter genom östgötha reglementet, kommer nödvändigt att minska allmänna fortroendet, och är nödig, om föreningens operationer förenklas så om här ifrågasättes, nemligen hufvudsakligen på öljande sätt: Emot inteckning lemnar föreningen till låntagaen obligationer för samma belopp som den inteckade summan. Emot obligationers återlemnande dödas så stor lel af inteckningen, som obligationerna sammanäknade. Föreningen emottager uti kontanta penningar läiets ränta, och betalar likaledes obligationernas änta. (Det förstås att låntagaren först säljer de bligationer han fått från föreningen, och sedernera köper sådana, när han vill amortera eller! etala sin skuld) Detta tyckes vara tillräckligt för tt uppfylla föreningens ändamål. Låntagaten är säker att få lån; han är äfven sä-: er att icke sägas upp, så länge han ej försämrar!