Aftonbladet – 20 augusti 1846, sida 2

öfver den lilla platsen och var nu färdig att försvinna på den motsatta sidan. Huru skulle han i mörkret kunna följa henne, om han ett enda ögonblick förlorade henne ur sigte? Dessutom var han ju vig och lätt och han erinrade sig att hafva, mången gång, vid sina otaliga kärleksäfventyr, gjort vida vådligare hopp än detta. Också tvekade han ej länge: han tog sig fast med båda händerna i balkongen och nedsläppte sig sedan på marken, utan annan olägenhet än en våldsam skakning. Derefter började han med lätta steg springa efter den ilande flickan, utan att betänka huru han i sin lätta morgondrägt utsatte sig för den i bergstrakten så farliga nattdimman. Ehuru Marguerite, ty det var hon, var djupt försänkt i sina föga glada tankar, och ehuru lätt chevaliern var, så hade dock något buller väckt nattvandrerskans uppmärksamhet, antingen då han kastade sig ned från balkongen eller då han sakta gick öfver klippan, som utgjorde det lilla torgets mark, ty hon tittade sig om, men fortfor sedan att långsamt vandra framåt byns förnämsta gata, ifall detta anspråksfulla namn får gifvas åt en bred, temligen rak väg, der man träffide några få hus, på långt afstånd från hvarandra. . Marcellin styrde sina fjät i samma riktning som den vandrande flickan och lagade så att han ständigt höll sig i skuggan, dold af husen eller af de lummiga träd, som stodo på ömse sidor af vägen. Dessa försigtighetsmått lyckades så väl, att han kunde följa Marguerite på föga afstånd, utan att hon anade hans närvaro, och med bjertat klappande af glädje, trodde